Vår Gud låter sig inte fångas – men gör sig ändå nåbar för oss

Ett av barnen och jag hade bestämt oss för att gå till planetariet. Rummet var stort. Bekväma fåtöljer och fullt till sista plats.

När kupolen släckts ned och vi lutade oss tillbaka började föreställningen. Bilder av jorden, solsystemet, vintergatan och universum projicerades över våra huvuden.

Vi satt stilla, men de rörliga bilderna lurade hjärnan till att tro det var vi som förflyttade oss. Den engelsktalande berättarrösten talade om avstånd i rymden, materia och anti-materia och om vad tanken på ett oändligt universum egentligen innebär.

Vår egen litenhet och ömtålighet i en värld där vi bara är ett sandkorn i en värld utan slut.

”Var det bra?”, frågade jag när föreställningen var över.

”Ja”, jag kunde höra hur han drog på svaret. ”Ja, det var häftigt och läskigt. Jag hade inte fattat … jag vill nog inte prata mer om rymden just nu”.

Vi hade båda hisnat. Ja, ni vet den där känslan då man för ett ögonblick tappar fotfästet. En yrsel som slår till vid tanken på hur häpnadsväckande till­varon är. En omskakande upplevelse, men sam­tidigt ett ögonblick av insikt.

Vi drabbas av tillvarons djup rent kroppsligt; vi förstår bortom det som intellektet riktigt kan fånga. Med den insikten avstod jag i det ögonblicket från att säga att hade vi vänt oss inåt, mot tillvarons minsta byggstenar, hade resan varit lika häpnadsväckande.

Nu lät vi det vardagliga och begripliga skölja över oss. Svindeln lade sig och vi backade tillbaka från bråddjupet.

Vad säger skapelsen om skaparen? Om världen nu är så underbar och häpnadsväckande, hur förunderlig och obegriplig är då inte skaparen? Det är frågor som har ställts under tusentals år.

Gud är större än vad vi kan tänka, uppfatta eller fånga i ord. Guds rätta namn förblev en gåta. Inte heller ”någon bildstod eller avbild” kunde fånga Guds väsen. Och varken Moses eller Linné anade något annat än ryggen av Gud.

Den heliga trefaldighets dag är en påminnelse om den Gud som inte låter sig fångas, som är bortom såväl kosmos som mikrokosmos. Gud är tre i en och en i tre. Lik oss, men inte som vi.

Men Trefaldighetsdagen är också en påminnelse om hur Gud ger sig till känna. Gör sig begriplig och nåbar för oss.

Om skapelsens livgivande gudomliga kraft aldrig blir mer än en skuggbild för oss, är människosonen som föddes i ett stall närvarande och igenkännlig.

Gatan var full av bilar och turistbussarna trängdes för att få plats. Ljud, välbekanta dofter och en gnutta vårsol mellan molnen.

Vi gick ut i folkmyllret igen. Lite fler människor än vad två personer från en mellanstor svensk stad var vana vid. Människor, var och en med sin livsväg och historia.

Med sina egna sorger, sina glädjeämnen och sina alldeles egna bördor att bära.

Detta är vår värld. Den värld Du också delar med oss. En värld så komplex att vi kan tappa fotfästet när vi stannar upp och tänker efter. Det är där vi finner dig.

I vardagens stökighet du vandrar vid vår sida. ”Högt i stjärnehimlen kan vi dig ej finna …
(25:1 i psalmboken)

Erik Sidenvall
Stiftslektor, Växjö stift, och adjungerad professor i kyrkohistoria, CTR, Lunds universitet