Nu är vi ute på ökenvandring men den uppståndne är med oss

Folket är otåligt. Allting har blivit så osäkert ute i öknen. Med hjälp av syskonen Mirjam och Aron har Mose lett dem ut ur slaveriet i Egypten. Nu är de på väg hem till sitt eget land. Så säger i alla fall deras ledare, men folket har ingen aning om hur länge de ska behöva vandra runt i denna röda ödemark och de blir otåliga. Vi är utleda, ropar de. När är vi framme? När ska vi få ordentlig mat igen?

Så här i efterhand sägs vandringen ha pågått i fyrtio år. De befinner sig i en sorts karantän. Ordet har sitt ursprung i det latinska språket och betyder just fyrtio. Talet återkommer ofta i Bibeln. Jesus frestas i öknen i fyrtio dagar och det är därför kristna ger sig ut i fastans öken under lika lång tid.

I öknen kläs människan av, genomskådas, avslöjas. Det låter illa, men det är något gott. Öknen är en plats för rening. När livet stramas åt blir det tydligt vad som är viktigt och oviktigt. Om jag till exempel upplever att kärlek är det allra viktigaste i tillvaron, så kan jag i öknen få syn på vad det är som ändå hindrar mig från att ta emot och att ge kärlek.

Vilka är mina svagaste punkter som Gud vill hjälpa mig att upptäcka? Inte för att döma mig utan för att jag ska kunna leva som jag lär. Leva så som jag anar att Gud vill att jag ska leva mitt liv. Vilka giftormar är det som lurar i den heta sanden under mina fötter och som vill dra mig bort från glädjen, kärleken och barmhärtigheten? Som vill dra mig bort från Gud? Det är olika saker för oss alla – avund, rädsla, självcentrering, högmod et cetera.

Att ge sig in i en tyst reträtt med bön, tystnad och vägledning är som att ge sig ut i öknen, till en övningsplats för själen. Ignatius av Loyolas andliga övningar är i sin längsta form en trettio dagar lång reträtt där deltagaren, som kallas pilgrim, uppmanas att med alla sinnen leva sig in i Jesu liv.

De två första veckorna är ett som ett bad i Guds stora kärlek och närvaro. I bönerna får pilgrimen följa Jesus på hans vandringar och uppleva hur Mästaren samtalar, tröstar och helar. Under tredje veckan förändras landskapet. Pilgrimen fortsätter att följa Jesus men nu leder vägen återigen ut i ödemarken, till den plats där kopparormen nu plockas ner från pålen och Människosonen övertar ormens plats.

Just nu är vi samlade vid korsets fot tillsammans med en stor del av världens befolkning. Det är en hel vecka kvar till Palmsöndagen men Smärtornas man är redan uppspikad på korset.

Dikten ”Tillkommelse” av prästen och poeten R S Thomas har följt mig genom alla fastetider. I dikten håller Gud ett litet klot i sin hand och visar för sin son. Och Sonen tittar. Klotet och människorna som bor där ropar i smärta och vånda. Det är en dyster syn. Att stanna kvar genom hela diktens mörker bär emot, men det gäller att hålla ut. Att inte fly. De sista tre orden förändrar nämligen allt när Sonen säger: Sänd mig dit!

Vi vistas i den röda ödemarken och allt känns osäkert. Hur kommer den fortsatta vandringen på detta klot att se ut? Vi kommer att bli otåliga. Vi kommer att bli utleda. Mer än någonsin är det viktigt att vi håller blicken fäst vid vår Mästare så att vi kan hålla ut i hoppet, bönen och barmhärtigheten. Den Gud som vill leda oss hem till sig och till vårt eget innersta, den korsfäste och uppståndne, är mitt ibland oss.

Anna Alebo
stiftsadjunkt för andlig vägledning