Vi hoppas på enhet trots att mycket handlar om att ta avstånd

”De komma från öst och väst, de komma från syd och nord. Att sitta till bords med Jesus en gång och höra hans välkomstord.” Den gamla och inte särskilt pandemianpassade psalmen bär fortfarande hoppet om en dag då mänskligheten samlas kring honom som gett sitt liv för den.

Vi behöver det hoppet i en tid då social distans har blivit grundhållning. Men också i en tid präglad av distansering till de som tror, tänker och är annor­lunda än jag.

Jag minns att vi sjöng den i Kyrkans ungdom i Skellefteå. Då var perspektivet ganska snävt, vilket vi visste, så vi ändrade inledningen till ”de komma från öst och väst, de komma från Bastuträsk”. Sedan tog de yttre missionsfälten vid …

När min egen tro och mitt eget sammanhang blir norm, då växer avståndet till andra samtidigt som världen krymper.

Jesus ärende är att spränga gränser och riva de murar vi bygger mellan varandra. Gud är större än våra föreställningar om Gud! Det gällde då, det gäller nu.

Ha fördrag med varandra i tålamod och kärlek, skriver Paulus till den stökiga församlingen i Efesos. Likt fågelfjädern i filmen Forrest Gump singlar hans brev ner framför våra fötter i dag. Lika angeläget, lika starkt kopplat till Jesus.

Bevara dem i mitt namn, ber Jesus i sin tid­lösa förbön för alla som vill leva efter hans exempel. Kyrkans uppdrag i dag är detsamma som de första lärjungarnas. Att i ord och handling gestalta evangeliet.

”I Jesu namn” är mer än en liturgisk strof, det är en allvarlig bön och längtan att våra liv ska avspegla Guds kärleks vilja.

Kyrkans styrka är mångfalden, dess svaghet möjligen att ha fördrag med de som tror, handlar och formulerar sig annorlunda. Men det finns under­bara exempel som vi kan lyfta fram nu på söndag som handlar om enheten i Kristus.

Svenska kyrkans församling på Costa Blanca, Spanien, där jag tidigare var kyrkoherde, är ett av flera exempel på hur människor från olika traditioner hade fördrag med varandra. Gudstjänsten var viktigare än olikheterna. Församlingen var mer än Svenska kyrkan. Och definitivt mer än sin kyrkoherde och diakon. Kyrkans numerus är pluralis.

Vid en av mina första gudstjänster var temat dopet och när jag gav utrymme för samtal lyfte taket. Några var inte döpta, andra två gånger, några som barn, andra som vuxna. Några visste inte. Frågan om rätt eller fel dök aldrig upp fast det var öppet mål för den trospolis som vill bevaka det ”svenskkyrkliga”.

Psalmerna pendlade från väckelsesånger till JO Wallin, i förbönen hördes bönesuckar och glädjen var stor både för igenkänning och upptäckter. Allt inom ramen för kyrkohandboken. Lutheraner bad med evangelikaler, reformerta, ortodoxa och katoliker. Några kom från Pingstkyrkan, EFS, Equmeniakyrkan, Svenska kyrkan, Trosrörelsen. Andra kom utan medlemskap. Språken var svenska, danska, norska, spanska, arameiska. Högkyrkliga trängdes med lågkyrkliga och den glade man som sa sig vara normalreligiös.

Min beskrivning är säkert förskönande, men det var vackert. Tänk att känna igen varandra som kristna och glädjas över det i stället för att störas över olikheten. Att uppmuntra, utmana och lära varandra om kristen tro. Om all olikhet, men också om Jesus, den kristna trons öppna centrum. Och att våga göra det utan rädsla, bortom titlar och tillhörighet.

Ödmjukhet, kanske det ordet bäst sammanfattar vad jag försöker skriva. Våra tolkningar och traditioner skiljer sig åt, men – för att nu låta Paulus få sista ordet – en är Gud och allas fader, han som står över allting, verkar genom allt och finns i allt.

Gunnar Sjöberg
Tidigare kommunikationschef på kyrkokansliet och kyrkoherde på Costa Blanca