Vi vet hur det känns att komma hem, finna och bli funnen

Förlorad och återfunnen är ett tema för vittnesbörd om våra egna erfarenheter av vilsenhet och hemkomst. Och det rör vid det djupaste i oss.

Eftertanke av Susanne Dahl.

Det finns fler än hundra sätt att gå vilse på. Och ibland är det en efterlängtad nödvändighet. Att lämna fållan för att inte gå förlorad. Att famla sig fram för att glappet i livet och tron blivit för stort.

För att inte tala om välsignelsen av att vara utrustad med ett dåligt lokalsinne. Att veta vad det innebär att gå vilse i små och stora städer. Att hamna någonstans. En bortglömd sidogata. En oväntat trevlig restaurang.

Förlorad och återfunnen – det är ett tema för vittnesbörd. Om våra egna erfarenheter av vilsenhet och hemkomst. Och det rör vid det djupaste i oss. För jag tror att vi vet hur det känns att komma hem. Att finna och bli funnen. Att falla på plats i någons famn, i sig själv. Att återigen vara i kontakt.

Vi vet hur livet känns, när ord och blickar når fram och plötsligt är vi nära. Du och jag. Vi vet hur livet känns när en sanning formuleras i kroppen, går genom mage, hjärta, bröst och strupe.

När ögonen ser klart och den där goda tyngden och riktningen infinner sig. När tunga och läppar formas till ett ja eller ett nej. Den vissheten.

På samma sätt har vilsenheten sina uttryck. Som att ytandas och gå för fort. Att flyta med och säga ja för att inte förlora ett sammanhang eller en relation. Vi kan vara i vilsenhet utan att veta om det. Att de yttre formerna gradvis gjort att innehåll och mening gått förlorat.

Vi vet hur livet känns, när ord och blickar når fram och plötsligt är vi nära. Du och jag. Vi vet hur livet känns när en sanning formuleras i kroppen, går genom mage, hjärta, bröst och strupe.

Jag är själv uppväxt i en innerlig fromhetstradition och en tid där föreställningen om de förlorade och vilsegångna som vårt största ansvar som kristna. Vi var fåren som befann oss i den trygga i fållan.

Vi som tillhörde de funna och de som funnit Jesus. Att gå ut för att söka efter de förlorade blev en räddningsaktion på liv och död. Och i grunden var omsorgen och nöden för andra genuin.

Den glöden och engagemanget kan ännu beröra. Men som alltid finns en baksida där människor delas upp och de vilsna självklart blir de som befinner sig utanför en församlingsgemenskap. De som ska räddas.

Den förrädiska enkelheten i att dela upp oss människor. Innanför eller utanför.

Det gjorde att en del av oss bröt oss ut ur hagen. En framgångsrik rymning utan önskan om att bli funnen och återförd till fållan.

Så mycket i livet kan stelna till form så att mening och autenticitet riskerar att gå förlorad. Det gäller inte enbart tron och kyrkans sammanhang. I all mänsklig gemenskap kan former, begränsande normer och konventioner bli överordnade.

Så kan vi förlora oss själva, förlora varandra och själva kontakten med livet. Hur vi ska vara tillsammans i en kärleksrelation. Vad och hur vi förväntas att vara som män, kvinnor, människor. Och hur vi gradvis anpassar oss. Vår största tillgång och svaghet som människor – vår förmåga till anpassning för att överleva.

En arbetsplats där organisation och regelverk blir överordnade i stället för att ha en stödjande funktion. Där det viktiga blir att göra rätt – inte primärt i en etisk bemärkelse men utifrån manualer. Det finns fler än hundra sätt att gå vilse på.

Att slaviskt följa rutindokument kan vara ett. Livet finner alltid sina vägar och ibland innebär det att vi måste bryta ordningar, lämna sammanhang och relationer också om det gör ont.

Jag tror att vi kan finna men det som bär i grunden är tilliten till att jag, oavsett var jag befinner mig, kommer att bli funnen.

Kanske blir det som tydligast i lägen då vi verkligen förlorat. De lägen då vi i djupet av oss själva ropar. Då våra hjärtan är skälvande och vidöppna.

Eller sent en sommarkväll, i en främmande stad då vi förirrat oss på gator där vi aldrig gått förut. En planlös vandring för att vi måste.

Poeten Tua Forsström skriver i en av sina dikter:

Någon kom gående i regnet och sade följ med

och jag släpper inte den handen

 

Susanne Dahl
studentpräst i Umeå

Fakta: Tredje söndagen efter trefaldighet

Tema: Förlorad och återfunnen

Första årgångens texter: 

Mika 7:18−20

Romarbrevet 5:6−11

Lukasevangeliet 15:1−7

Psaltaren 119:170−176

Liturgisk färg: grön

LÄGG TILL NY KOMMENTAR

Grundläggande

  • Allowed HTML tags: <em> <strong> <ul type> <ol start type> <li> <p> <br> <a href hreflang>
  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Missing filter. All text is removed

kommentarer

  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Allowed HTML tags: <br> <p> <strong> <em> <a href> <ul> <li> <ol> <blockquote> <img src alt data-entity-type data-entity-uuid>
  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.

Filtered HTML

  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.
  • Allowed HTML tags: <a href hreflang> <em> <strong> <cite> <blockquote cite> <code> <ul type> <ol start type> <li> <dl> <dt> <dd>
  • Lines and paragraphs break automatically.