Vilka är våra ursäkter att inte tacka ja till inbjudan?

Inte nu men sen. Visst har vi sagt de orden några gånger i livet? Inte nu. Men sen. När barnbarnet vill leka mitt i romanens slutkapitel. När det egentligen är dags att städa. När vi känner att vi borde påtala problemet på jobbet, boka tiden hos tandläkaren och ringa det där utlovade samtalet.

Inte nu, men sen.

Goda ursäkter ligger alltid nära till hands och somliga av oss blir mästare i undanflykter. Vi skjuter upp saker av olika skäl. Trötthet och tidsbrist, ovilja, olust och oro.

Men plötsligt är det för sent. Barnbarnet slutar fråga, det problem vi anade växer till katastrof, tanden måste dras ut och det finns ingen att ringa längre. Bara dammsugaren står troget kvar.

Förvisso är prokrastinering, oförmågan att få saker gjorda, en diagnos men det bor en förhalare i oss alla. En smitare som helst väljer den, möjligen skenbart, enklaste vägen inför vardagens små och stora vägval.

Jag anar en trötthet i Jesus röst i den kommande söndagens evangelium. Kanske en längtan efter verkliga vänner.

Bjuden på middag hos en framstående farisé utmanar han gästerna i frågor kring prioriteringar och vad som styr våra liv.

Lagens bud eller människans behov?

Egenintresse eller ödmjukhet?

Sedan berättar han liknelsen om den stora festen och hur de inbjudna kommer med undanflykter. Det är som att inte ens de lärda förstår allvaret i vad han menar. Att en kallelse till Guds rike leder till vägval som inte baseras på egennytta.

Vägval som till och med kan innebära att egna intressen står tillbaka för någonting större. För världens skull. Inte bara min egen.

I liknelsen var de inbjudnas ursäkter till att tacka nej goda. Man anar inte ens en vit lögn hos någon av dem. Den ene hade köpt en åker och var tvungen att se till den, den andre hade köpt fem tjurar han måste kolla upp.

Båda bad om förlåtelse för att de tyvärr inte kunde komma. Den tredje hade nyss gift sig och var upptagen av allt det innebar. Vilka är vi att döma deras ursäkter?

Men ändå avslutar Jesus liknelsen i vrede. Varför? Kanske bottnar den i en sorg, för med inbjudan följde också en fråga: Vill du vara min vän? Och så många slog bort blicken. Jesus, hyllad men ändå ensam.

Vi är inbjudna till samma fest. En måltid för att få kraft att gestalta Guds vilja med skapelsen. Både en föraning om den nya skapelsen och en påminnelse om hur den var tänkt. Shalom.

Vilka är våra ursäkter att säga inte nu, men sen? Förstår vi att det finns ett allvar i Jesus liknelse?

Att det bara kom en inbjudan. Det fanns inget sen.

Jag tolkar inte liknelsen som en hotfull fråga om himmel eller helvete. Jag litar till löftet att Gud ska bli allt i alla. Däremot som en fråga om hur beredda vi är att avstå något av vårt eget till förmån för något större.

Vi är kallade till Guds rike, inbjudna att vara Guds medskapare i det som är vår vardag. Så vad svarar vi när skapelsen kvävs av föroreningar vi själva bidrar med, när ondskan växer i tystnadens kultur och när upptagenheten av vårt eget gör oss döva för ropet från den Andre?

Vilka konsekvenser får kallelsen i mitt liv?

Var finns evangeliet i Jesus ord? I festen! Vi är inbjudna till glädje och gemenskap. Vänner kallar jag er, sa Jesus till lärjungarna då och han säger det till oss i dag. Vänner med samma längtan och strävan. Tillsammans får vi skratta och gråta över sakernas tillstånd, vi får dela osäkerheten och söka möjligheten.

Uppmuntra varandra till lyhördhet för Guds vilja och skapelsens behov. Så låt oss vara Jesus vänner. Inte sen. Nu.