Jag vill ha en gud som INTE möter mig i ögonhöjd

Äntligen stod prästen i predikstolen.

Församlingens huvuden lyftes.

Så, där var han ändå!

Också lite längre fram:

Prästen var ung, hög, smärt och strålande vacker. Om man hade välvt en hjälm över hans huvud och hängt svärd och brynja på honom, skulle man ha kunnat hugga honom i marmor och uppkalla bilden efter den skönaste av atenare. Prästen hade en skalds djupa ögon och en fältherres fasta, runda haka, allt hos honom var skönt, fint, uttrycksfullt, genomglödgat av snille och andligt liv.

Jag måste erkänna att dessa rader alltid framkallat en skamsen njutning hos mig.

Skamsen för att Selma Lagerlöf här klär prästen Berling i en dräkt han aldrig kommer fylla ut. Snille och andligt liv, ha!

Och njutning för att orden är skrivna med en blick av längtan. Efter vad? Efter att få sitta ner och lystra till en som är genomglödgad av snille och andligt liv, efter skönhet. Kort sagt: Efter något som är större och ädlare än jaget.

Den präst som i inledningen till Gösta Berlings saga står i predikstolen, och som församlingen måste tippa huvudena bakåt för att riktigt kunna se, är ett ideal att sträva efter. Att det inte stämmer, att det i nästa stycke står klart att Gösta Berling är såväl försupen som förtappad, är i ögonblicket oväsentligt. För längtan som orden uttrycker är sann och beständig.

I den svenska samtidslitteraturen är predikstolen ett på det hela taget sällsynt motiv. Få författare skriver om kristen tro, än färre om gudstjänsten. Några finns ändå, Wera von Essen till exempel. I En debutants dagbok från 2018 kämpar berättarjaget med sin egen riktning och med en förfinad roman om spiritism och tro. När hon är i behov av en annan energi än stadens och hemmets går hon på mässa. Där är ädelhet, tystnad, närvaro. Hon skriver: ”Nattlig mässa igår, en av de innerligaste jag deltagit i, Eugenia helt mörkt, den stora salen andades förväntansfullt, så tände vi våra ljus.”

S:ta Eugenia. Det är inte till den evangelisk-lutherska folkkyrkan som von Essens berättarjag går när hon längtar efter Gud, utan till den katolska. Detsamma gäller för berättaren i Andreas Lundbergs Ofarbar tystnad. Efter att ha skrivits ut från en psykiatrisk avdelning åker han till dominikansystrarnas kloster i Skåne.

Även diktjaget i Alva Dahls Längtans flöde, som utkom i fjol, firar katolsk mässa. I den prosalyriska texten begrundar en övergiven kvinna om hon har en klosterkallelse. Hon går i skogen, undervisar och läser. Kanske vill hon inte vara i sitt liv, kanske vill hon viga det åt tacksamhet, bön och lydnad.

Mot självframställningen i de tre böckerna uppfattar jag mässan som en plats i tid och rum där berättaren bjuds en möjlighet att befria sig från jaget, inte bli bekräftad i det.

✽ ✽ ✽

I den kyrka jag besöker finns ingen predikstol. Prästerna rör sig nära gudstjänstbesökarna, de talar inte till, utan med dem. Ofta ställer de frågor, ibland direkta. Blicken kan då fästas på en gudstjänstbesökare, sker det mig ser jag instinktivt ner i knät. Emellanåt händer det att någon annan gudstjänstbesökare känner sig manad att svara, ett kort, sällskapligt meningsutbyte uppstår.

I den kyrka jag besöker möter prästerna församlingen i ögonhöjd.

Mot denna liturgiska stil svarar den evangeliska gudsbilden som förebådades av profeten Sakarja: ”Se, din konung kommer till dig, ödmjuk, ridande på en åsna.” Det är Gud som en av oss.

Jag talar med Ludvig Lindelöf, präst i Carl Johans församling i Göteborg och en av rösterna i podcasten ”Ingen hinner fram”.  Jag vill veta vilken roll han tycker denna gudsbild spelar i Svenska kyrkan.

– En framträdande roll! I mer liberala församlingar dominerar den ofta gudstjänsten. Det är Jesus som möter människan i ögonhöjd. Det är Gud som får tyngd och blir ett subjekt i världen, säger han.

Men Bibeln ger också en annan gudsbild, av en upphöjd gud; väldig, värdig och omöjlig att begripa. Gud som ”ett rytande mysterium i hjärtat av allt”, som Andreas Lundberg formulerar det i ”Ofarbar tystnad”.

– Många inom Svenska kyrkan försöker avlägsna sig från den guden. Det finns absolut en rädsla eller en ovilja för att ta fasta på en sådan gudsbild, säger Ludvig Lindelöf.

Varför då? Är inte båda bilderna sanna för en kristen, är inte Gud en?

– Jo, Gud är en. Jag tror att det hänger ihop med att man ser den befallande gudomen som en del av en patriarkal tradition och tolkning och som man inte ställer upp på. Gud, som han beskrivs i Gamla testamentet, kan vara vred, han kan dra sig undan människan men är ändå godhet. Att ignorera den gudsbilden är att ignorera det okända.

✽ ✽ ✽

Vid femton års ålder döptes jag i den evangelisk-lutherska kyrka som några år tidigare hade skilts från staten. En präst, en organist och jag i en kyrka med plats för många hundra. För den generositet jag visades och det uppriktiga allvar jag mottogs med kommer jag alltid att vara tacksam. Min längtan efter Gud har inte avtagit sedan dopet. Tvärtom. Ändå firar jag alltmer sällan gudstjänst.

Jag är inte ensam; allt färre firar gudstjänst och den utvecklingen har pågått i decennier. Hur det kommer sig att gudstjänstbesöken minskar samtidigt som intresset för andlighet ökar är ett av Svenska kyrkans stora huvudbry. Det saknas knappast initiativ, den nya kyrkohandboken som togs i bruk 2018 är förstås huvudexemplet. Ur den framgår att det är genom inkluderande språk och ökat deltagande i gudstjänsten som man tänker sig att gudstjänsten ska bli relevant och attraktiv för fler.

– Att människor ska göra en massa saker på gudstjänster ser jag som en platt åtgärd. Vissa tolkar förmodligen uppmaningen till delaktighet så direkt men inte alla. I grunden måste väl delaktighet handla om att få folk att känna sig berörda, säger Ludvig Lindelöf.

Men ringa in det som berör är allt annat än enkelt.

Jag återvänder uppmärksam till kyrkan jag alltmer sällan besöker. I predikan refererar prästen till en populär men usel tv-serie, några skrattar. Jag erinrar mig alla gånger jag lyssnat till präster som liknat bibliska berättelser vid något populärkulturellt drama, någon idrottstävling eller någon familjär vardagssituation. Gudstjänsten fortskrider. Inga föråldrade ord eller slingriga meningsuppbyggnader stoppar upp flödet, språket är på det hela taget lättillgängligt, om det inte lät så ironiskt skulle jag kalla det jordnära.

Denna skrala empiri säger mig att det är genom igenkänning och lättfattligt språk som deltagande förväntas uppstå.

Frågorna låter inte vänta på sig. Varför uppehåller sig de svenska katolska författare som skriver om gudslängtan så sällan vid dessa aspekter när de skildrar innerligheten i mässupplevelsen?

Är det inte snarare så att den uteblivna upplevelsen av delaktigheten i Svenska kyrkans gudstjänster kan härledas till dess idoga strävan att frammana just identifikation och begriplighet?

Jag frågar Ludvig Lindelöf. Han är tyst en lång stund i telefonluren.

– Det ligger något i det. Jag tänker så här: Ord är inte bara tecken. Det är inte bara att byta ett ord mot ett annat som är enklare eller som man gillar mer. Vad vi behöver är en inkluderande eller symbolisk förståelse, inte nödvändigtvis ett inkluderande språk. En symbolisk förståelse gör bilder levande för oss, säger han och fortsätter:

– Som präst ska man förmedla det som inte går att förmedla, det vill säga mysteriet. Jag ser det som min uppgift att öppna en reva mot det okända, inte förneka det okända.

✽ ✽ ✽

Den koreansk-tyska filosofen Byung-Chul Han menar att det är essentiellt för den förälskade att se på sitt kärleksobjekt som unik. Att älska och åtrå någon innebär att den älskade framträder som olik en själv och alla andra. Den älskade blir det som i filosofin kallas för ”den andre”. Det är en teori som bland andra Liv Strömquist tar upp i sitt seriealbum Den rödaste rosen slår ut från 2019 och som är en tänkbar förklaring till att förälskelse blivit mer sällsynt. I vår narcissistiska samtid har att se ersatts av att bli sedd och den omvälvande förälskelsen uteblir.

En parallell till religionen kan dras: Om ”den andre” skrivs ut ur gudstjänsten, om Gud enbart framträder som vår like och berättelserna inte återges som mysterier utan oupphörligen liknas vid det vi är förtrogna med, kan det hända att den innerliga delaktigheten uteblir.

I människan ryms längtan och behov av olika slag. Längtan efter gemenskap och att erkännas i sin identitet och i sin röst är stark och vida erkänd. Det är gott så. Men det finns också ett annat slags längtan som inte är högljudd och därför mer sällan beaktas. En längtan efter att förnimma något som är obegripligt men ändå gott och att i tystnad se och hörsamma. Eller med Alva Dahls eleganta prosa: ”Om jag kunde stå beredd att tjäna utan att på förhand veta hur, utan att begränsa mig till den säkra terrängen, utan att behöva glänsa: den friheten ber jag om.”

Sandra Stiskalo