Mörker och väntan är otidsenligt men fruktbart

Jag var tio år gammal och cyklade som vanligt den långa vägen från fiskeläget vid kusten upp till höjden på berget där jag bodde. Det hade redan blivit kväll. Så länge jag befann mig inne i samhället cyklade jag i gatlyktornas sken men snart tog ljusen slut och resten av vägen hem låg i mörker.

På landet kom nästan aldrig några bilar och därför vågade jag stänga av dynamolampan och cykla helt i mörker. Jag gjorde det för att kunna se längre. Cykellampan lyste visserligen upp det som fanns i min omedelbara närhet men bländade mig för allt annat runt omkring.

När jag lät natthimmelns månljus vara det enda som lyste framträdde nyanser och kontraster mycket tydligare i mörkret. Jag såg bättre och kände mig tryggare. Också prasslet från igelkotten i dikeskanten, vinden i poppelträden och min egen andning blev hörbar för mig när dynamons surrande mot däcket stängdes av. Varje sådan cykeltur blev för mig ett sätt att öva mig i att verkligen lyssna, se och spana.

I mörker och tystnad skärps ofta våra sinnen. Profeten Mika sitter i mörkret och spanar efter Gud. Han väntar. Lyssnandet tar tid. Mörker, väntan och lyssnande. Alla profetens ord är omoderna liksom Hanna och Symeon som väntat och spanat i många år efter att få se Befriaren.

De måste haft dagar av misströst och frustration när ingenting verkade hända. Ändå fortsatte de troget att vandra till templet för att be. Varje dag blev för dem en övning i att på olika sätt spana efter Ljuset och därmed få en ökad känslighet för Gud. Så kom till sist stunden då både Symeon och Hanna, trots ögon grumlade av ålder, kände igen Herren i det lilla barnet. Gud hade gett deras inre öga ljus.

Också i den alternativa evangelietexten finns mörkret med denna ljusets dag. Det lilla senapskornet läggs i den svarta jorden och måste tålmodigt vänta tills Gud ger växten. Då kan fröet förvandlas till en växt stor nog för många andra att ta skydd i och leva av.

Mörker, väntan och lyssnande. I vår tid hyllar vi snarare strålkastarljuset, snabba lösningar med mätbara resultat och att tala hellre än att lyssna.

Ting tar tid, skriver poeten Piet Hein. I Apostlagärningarna får vi en glimt av hur mycket tid och omsorg de första kristna ägnade åt det gemensamma livet. De bad tillsammans varje dag och lyssnade in Guds vägledning, deltog i undervisningen, delade måltider, firade nattvard och tog hand om varandra. De gjorde sig av med allt som annars kunde ta för mycket av deras tid och dra deras uppmärksamhet bort från Mästaren som de ville följa.

Just nu är det vi som är satta att spana, vänta och lyssna efter Guds vägledning i denna värld. Det är ingenting som kan göras snabbt och effektivt. För att kunna orientera oss som kyrka måste vi också lyssna tillsammans i gemensam bön och urskiljning.

Detta tar av vår dyrbara tid men vi har inget val. Risken är annars stor att vi ödslar tiden på att bygga våra egna fruktlösa riken och inte Guds rike. Hur kan vi stänga av dynamon som bländar oss för himlaljusens ledning? Hur kan vi ge rum för tålmodigt väntande i mörkret och låta Gud ge växten?

Hur blir vi modiga nog att avsätta tid för att göra det som är vår grundläggande uppgift – att be och lyssna tillsammans efter Guds vägledning? Bara så kan vårt inre öga få det ljus som världen trängtar efter.

Anna Alebo
präst