Viruset har testat kyrkans förmåga att leva med fara

Listorna över pandemins följder är av naturliga skäl sällan upplyftande. Men det går att göra förteckningar, om än avsevärt kortare, över dess positiva effekter. Till dem hör ett plötsligt ekonomiskt bidrag från regeringen till landets universitet och högskolor, som gjorde det möjligt att sommaren 2020 lägga in ett antal extra kurser i utbudet. Vips var ”Kyrka och teologi i pandemins tid” född.

Sommarkursen, som gavs på Enskilda högskolan i Stockholm (EHS), gjorde succé. Nittio av de hundra sökande slutförde kursen, vilket är en hög siffra i sammanhanget.

Föga förvånande ges den nu igen, under ledning av Frida Mannerfelt, doktorand i praktisk teologi samt kyrkohistorikern Joel Halldorf. Denna gång är utbildningen uppdaterad med nyutgivna böcker om corona. Deltagarna utgörs i hög grad av präster och pastorer.

– Pandemin har gjort teologin aktuell och många söker ett språk för det som händer. Just att kursen går rakt in i ett pågående skede gör den intressant, säger Joel Halldorf.

Det är knappast första gången kyrkan är med om en pandemi. Under antikens och medeltidens sjukdomsutbrott spelade kyrkan en stor roll – själavårdande och diakonalt. Tidigare kriser har satt spår i teologins historia; genom pest och globala smittor har den eviga frågan om lidandets mening bearbetats.

Den pågående pandemin finns i gränsen mellan naturkatastrof och det människoorsakade, konstaterar Joel Halldorf. Jämfört med tider av krig, då frågan om ondskans natur ofta står i centrum, handlar pandemin mer om hur människan överträder en gräns gentemot naturen.

– Det är framför allt en ekoteologisk reflektion. Som många länge har varnat går den mänskliga expansionen allt djupare in i nya ekosystem och utlöser nya sjukdomar. Diskussionen om rättvisa hamnar i fokus, övertrampen drivs på av dem som har resurser men drabbar dem som är socialt och ekonomiskt utsatta på olika sätt.

Inte minst står ecklesiologin på agendan. Hur ser kyrkan på sig själv i en storskalig kris? Vad är det att vara församling i undantagstid? I kyrkans dna ligger att bygga gemenskap. Pandemin gör gemenskapen i sig farlig och blir en grundstöt mot kyrkans sätt att vara.

– Möjligheterna till interaktion förändras. Många har använt digital teknik för att bygga gemenskap, andra har satsat på det diakonala, säger Joel Halldorf.

Pandemin accentuerar en situation som länge varit på gång, menar han.

– Kristen tradition talar om två rum – ”templet” och ”hemmet”. Betoningen på templet har varit stark. Nu utmanas den tanken. Vi lever i en flytande tid där det inte alltid kommer vara lätt för människor att ta sig till en församling. Hemmet blir allt viktigare i rollen som ett slags liten kyrka.

En av de mest uppmärksammade teologiska aspekterna av pandemin handlar om kyrkans förhållande till makten. Svenska kyrkan intog tidigt en följsam hållning när det gäller regeringens och Folkhälsomyndighetens rekommendationer. På vissa håll gick man längre än vad lagen krävde; till exempel ställde Stockholms och Växjö stift under en period in alla sina offentliga gudstjänster.

Pandemilagen och kyrkans strategier har skapat omfattande diskussion. Kyrkorna har genom både enskilda företrädare och gemensamma organ protesterat mot vad man anser är orimliga regler, framför allt i fråga om hur många personer som får samlas i kyrkorummet.

Drygt ett år in i pandemin kommer exempel på präster som medvetet bryter mot riktlinjerna. Med hänvisning till sina prästlöften lät Karl-Henrik Wallerstein i Göteryd fler än de tillåtna åtta komma in i kyrkan vid Marie bebådelsedag.

Efter att fallet både anmälts och blivit nedlagt av länsstyrelsen konstaterade Wallerstein att pandemilagen står i kollision med religionsfriheten. I efterföljande mediebevakning har han fått stöd av bland andra Magnus Hagevi, professor i statsvetenskap.

Samtidigt finns exempel i både Sverige och andra länder som visar hur samfund och församlingar tidigt och mer återkommande trotsat de fastslagna maxgränserna. 

Svenska kyrkan har i jämförelse tagit rollen som den samhällsstödjande kyrkan, och tonar fram som ett samfund som månar om sin kredd.

– Jag uppfattar att i början var både Svenska kyrkan och flera frikyrkor livrädda för att skapa bilden av oansvariga religiösa fanatiker som inte förstår allvaret. Det fanns ett visst berättigande i det, säger Joel Halldorf.

Nu tycker han att man kan lägga om strategin.

– Senaste halvåret har kunskapen kring smittspridning blivit så stor att man som enskild församling bör fundera på tolkningar där man inte direkt bryter mot lagen men där man genom definitionen av begreppet ”medverkande” kan få upp antalet deltagare.

Trots olika ecklesiologi delar kyrkorna synen på församlingen som ett vi, menar han. Det är ett vi som firar gudstjänst även om inte alla kan vara där. Att kyrkklockor ringer och gudstjänster firas är en tröst även för riskgrupper som inte kommer dit.

Samtidigt måste andra mötesformer användas.

– Biskopsbrevet som gavs ut i januari 2020, strax före pandemins utbrott, blev i sammanhanget förödande. Brevet sa att bröd och vin inte får tas från gudstjänstrummet utan måste ätas och drickas i församlingen. Därmed förlorade man ett viktigt själavårdande redskap i pandemin.

Genom den gudstjänstfirande gemenskapen i Bjärka-Säby, som han själv tillhör, har familjen fått invigt bröd hemskickat. I hemmet har de haft husandakt, där brödet delats. Det har gett stor andlig näring och närhet både inom familjen och till församlingen, säger Joel Halldorf.

Just behovet av bearbetning kring nattvardsseden verkar ha exploderat under pandemin. Halldorfs kollega Frida Mannerfelt forskade redan före utbrottet kring ämnet digital teologi. Nästan över en natt blev forskningsfältet akut aktuellt och Mannerfelts artikel i Kyrkans Tidning, om digital nattvard, fick stort genomslag.

Pandemin visar vikten av att inte passivt ta in myndighetsrestriktioner, menar Joel Halldorf. 

– Myndigheterna sätter upp ramverk, men innanför det måste man jobba kreativt. Inte minst behöver man aktivera lekmän. Här märks att Svenska kyrkan med sin klerikala organisation har ett problem, man är van vid att mycket går via prästen. I oron för att skapa en elitkyrka har man inte heller någon stark tradition av smågrupper, något som nu behövs.

Joel Halldorf pekar på hur kyrkorna genom sina olika specifika traditioner – där Svenska kyrkan har sitt folkkyrkoarv – kan återerövra det korporativa.

I teologins historia och vid tidigare pandemier har frågan om Guds straff tagit plats. Under medeltidens smitthärdar samlades människor i kyrkan för att be om förlåtelse. I dag är det snarare tanken om en ansvarig nation, i det här fallet Kina, som fått utrymme och gett upphov till ökad rasism.

– Människan rationaliserar, vi vill hitta en orsak och skapa känslan av att det aldrig kan hända igen.

Här finns en teologisk reflektion att göra, menar Joel Halldorf.

– Vi tror att vi kan kontrollera skeenden. Mycket kan vi styra. Men kontroll har vi helt enkelt inte, och det vore bra om vi kunde inse det.

Pandemin har ställt Sveriges kyrkor i en situation man inte stått inför på många hundra år, nämligen att leva med fara. Hur klarar man det testet?

– I en situation då de gamla kartorna inte gäller måste vi ha kyrkor som är beredda att improvisera, och där församlingar och personer vågar agera utan att det alltid finns instruktioner uppifrån. På den punkten måste man nog säga att vi inte riktigt klarat testet.

Kristina Lindh