Hon är doktor i kyrkliga textilskatter

Den 14 juni 2017 kan Margareta Ridderstedt pusta ut. Ett mångårigt arbete med insamlande av uppgifter om cirka 4 000 mässhakar, hela altarskrudar, antependier, korkåpor, mitror och kalkdukar har nått sitt slut. Det senaste året har gått åt till det lite trista arbetet med indexering och notapparat.

Disputationen vid konstvetenskapliga institutionen går fint.

– Men jag fick kritik för att jag hade tagit med för många textilier. Det var svårt att avgränsa sig och komprimera.

Margareta Ridderstedt har ändå dragit upp tydliga gränser för sin avhandling. Hon har kartlagt liturgiska textilier från fem svenska ateljéer under femtio år, 1880–1930.

Det är runt 1880 som allting händer. Därför är det självklart för Margareta Ridderstedt att börja här. Ersta paramentförening och Göteborgs paramentverkstad (parament är ett äldre ord för kyrkliga liturgiska textilier) får sina första beställningar.

Intresset för altartjänsten, det vill säga den del av gudstjänsten som förrättas framför altaret, har ökat i församlingarna. De liturgiska textilierna blir viktiga, allt från altarduken till mässhaken. Tidigare har fokus legat på predikan i gudstjänsten. I de svenska kyrkorna fanns oftast bara sammetsmässhakar i två färger, röd och svart, ofta två av varje.

Doktorinnan Ulff beställer 1879 en stor altarduk till Stora Skedvi kyrka från Ersta paramentförening. Influenserna hade hon fått från Tyskland. Och 1882 renoveras Uppsala domkyrka. Beställningen på kyrkliga textiler går till Handarbetets Vänner (HV).

– Konstnärinnorna som designade dessa textilier hade varit ute i Europa och sett vad som var på gång, säger Margareta Ridderstedt.

I Sverige startar en enorm nyproduktion av kyrkliga textilier. Och de börjar användas ute i kyrkorna. Det är Margareta Ridderstedts slutsats i doktorsavhandlingen. Hon har gått igenom tillverkningen i de fem största ateljéerna under åren 1880 till 1930. Det är Ersta paramentförening, Göteborgs paramentverkstad, Handarbetets Vänner, Ateljé Licium och AB Libraria. Anledningen till att hon slutar genomgången 1930 är att tre ateljéer får ny ledning då.

– De aktuella textilierna ingår i riten genom att markera altarets, kalkens, predikstolens och prästens liturgiska funktion. Men de förmedlar också ett mer direkt symboliskt budskap, dels genom den liturgiska färgen, dels genom sin ikonografi.

Under intervjun sitter vi på ett café strax nedanför fönstren till de lokaler på Birger Jarlsgatan 18 där Licium låg. Historiens vingslag känns när Margareta Ridderstedt berättar om kvinnorna som arbetade här på andra våningen, om deras utbildning till mönsterriterskor på Tekniska skolan i Stockholm, om de låga lönerna och om arbetsordningen. Under de här åren pågick kampen för ökad jämställdhet och 1919 fick kvinnorna rösträtt i Sverige. Kvinnorna blev myndiga.

Under många år arbetade Margareta Ridderstedt som antikvarie på Riksantikvarieämbetet. Medan konservatorerna utförde det praktiska arbetet med att tvätta och laga så dokumenterade Margareta och hennes kolleger föremålen. Hon reste också land och rike kring för att hjälpa församlingarna att hitta rätt förvaring till sina textilier. Under de här åren såg hon massor av liturgiska textilier och hon var mycket
intresserad, så prästdotter hon var.

1988 blev hon uppmanad av Mereth Lindgren på konstvetenskapliga institutionen att doktorera. Margareta Ridderstedt antog utmaningen. Hon hade tidigare en fil kand i konsthistoria och hade skrivit sin trebetygsuppsats om korkåpan från 1666 i Falu Kristine kyrka.

Insamlingen av uppgifter kunde hon göra tack vare olika stipendier vid sidan av tjänsten på Riksantikvarieämbetet. Men först efter pensionen 2008 ökade Margareta takten för att bli klar. Stor hjälp har hon fått av Alice Sunnebäck med redigering och bearbetning av bilder.

I kölvattnet av doktorsavhandlingen får Margareta Ridderstedt numera uppdrag som föreläsare ute i landet. Hon blir inbjuden till församlingar som har textilier upptagna i avhandlingen.

– Jag har redan varit i nio församlingar, avslöjar hon och ser mycket nöjd ut.

Församlingarna plockar då fram sina dyrgripar och Margareta kan berätta om särskilda kännetecken och vilka konstnärinnor som har gjort vad.

Innan vi säger adjö så frågar jag vad hon nu ska skriva om. Men Margareta Ridderstedt skakar på huvudet. Hon har satt punkt i och med den 378-sidiga avhandlingen. Nu vill hon själv brodera och sätta ny väv i vävstolen. Det har hon inte gjort sedan 1970-talet.

Fotnot: Avhandlingens hela namn är Vackert och värdigt – liturgiska textiler från svenska ateljéer 1880–1930. Det är de liturgiska textilierna från ateljéerna Ersta paramentförening, Göteborgs paramentverkstad, Handarbetets vänner, Ateljé Licium och AB Libraria som kartläggs.

Agnes Branting – en textil pionjär

Agnes Branting är en av förgrundsgestalterna i den kyrkliga textilvärlden, under perioden 1880–1930. Först som direktris på Handarbetets Vänner, sen som ledare för Licium. 

– Hon var en drivande kraft, säger Margareta Ridderstedt, som doktorerat på den kyrkliga textilskatten från dessa år.

– Hon hade stor kunskap och var mycket konstnärlig. Redan som ung studerade hon historiska textilier under studieresor i Europa. Hon var i Wien, Dresden och Berlin där det fanns stora samlingar på museerna.

Agnes Branting var dotter till en apotekare. Hon utbildade sig vid Slöjdföreningens skola och Tekniska skolan i Stockholm. Direkt efter utbildningen knöts hon till Handarbetets Vänner. Hon sändes ut på olika studieresor i Europa. Och 1887 anställdes hon som försäljerska och mönsterriterska. Fyra år senare blir hon HV:s direktris, endast 29 år gammal.

Drygt tio år senare lämnar Agnes Branting Handarbetets Vänner efter en schism. Tillsammans med brodösen Mimmi Börjeson startar hon Licium, vars huvudsakliga uppgift var att tillverka kyrkliga textilier. Licium är i dag ett dotterföretag till Handarbetets Vänner.

Fyra år senare bildas konserveringsföreningen Pietas, och Agnes Branting blir dess ledare.

– Agnes Branting var så bred i sitt kunnande. Hon både forskade och skrev. Hon gick igenom alla medeltida textilier i svenska kyrkor. Hon samlade kartläggningen i ett verk ”Medeltida vävnader och broderier i Sverige” som kom att bli viktigt inom forskar-världen.

De kyrkotextilier som Agnes Branting designade förändrades också genom åren. Från tiden på Handarbetets Vänner finns prunkande antependier, medan uttrycken blev enklare senare i livet.

– Den sista tiden skapade hon strama mässhakar, där form och tyg var viktigt.

Bruket av de fem liturgiska färgerna är till stor del Agnes Brantings förtjänst.