Kärleken försvinner när vi pratar om att duga

På den tiden arbetsveckan sträckte sig över halva lördagen och löningen betalades ut kontant en gång i veckan anförtroddes Osborn en gång att hämta skiftlagets löning. Förväntansfulla inför lördagens nöjen och kroppens vila satt de på kajen och väntade på Osborn.

Det var en fin dag så att det dröjde ett tag var inget som man först tog någon notis om. Men när man satt kvar som de sista på varvet infann sig en oro. Förgäves sökte man igenom hela hamnområdet. Till slut fanns inget annat att göra än att gå hem utan lön.

Kal, som var Osborns bäste vän, fortsatte sökandet hela helgen. Först vid stängningsdags på måndagskvällen hittade han Osborn i ett hörnbord på en ölhall i Olskroken. Kal visste inte riktigt hur han skulle hantera situationen. En del av honom ville slå ihjäl Osborn och en annan del av honom ömkade Osborn som satt rufsig, orakad, med skitiga kläder och en andedräkt som hade kunnat fälla oxar. De satt tysta länge. Osborn grät och efter en stund säger han snörvlande och förebrående:

– Åh … jamen åh … skecka mej?!?

I våra sammanhang brukar vi vara snabba med att berätta för folk att de duger som de är. Det vilar en stor fara i det och är egentligen okristligt. Du duger som du är. Det låter varmt, inkluderande och välkomnande och vem vill inte duga som de är? Men samtidigt som vi för in ordet duga så stryker vi också ordet kärlek ur ekvationen. Och ordet nåd.

Duglighet handlar om någon slags tillräcklighet och kan inte ha med kärlek att göra. Kärlek är relation och i alla relationer finns det förväntningar och ramverk, men kärlekens grund kan aldrig handla om duglighet. Då är det inte kärlek utan möjligtvis en affärsuppgörelse, ett kontrakt eller ett utbyte.

Vad skulle vi duga till? Vad skulle vi vara tillräckliga för? Vår djupaste längtan som människor är tillhörighet och kärlek. Vår djupaste rädsla är att bli avvisade. En ovillkorlig kärlek skrämmer oss, för den står utanför vår kontroll, vi kan varken vinna den eller förlora den. Åtminstone inte av egen kraft.

Skicka mig. Det handlar om Guds tillräcklighet och inte vår egen. 

Så mycket lättare då att duga, eller för den delen att inte duga. I arbetet, i familjen, i klimatansvar, när vi hämtar andras lönekassa eller när vi försöker vara de flesta till lags. Så vi skriver böcker om hur människor duger som de är, trycker t-shirts och tablettaskar. Gärna med Svenska kyrkans logotype i den gemensamma grafiska profilen.

Evangelium är att inte duga och att vara älskad. Vilken underbar kärlek, vilken underbar frihet, vilket underbart kall och vilken underbar sändning.

Men vi vill duga. Vi vill skriva predikningar som förändrar människors liv och som de minns decennier efteråt, vi vill tjänstgöra på tre konfirmationsläger på sommaren, vi vill alltid gå den där extra milen för sorgehuset. Vi vill duga.

Texterna inför apostladagen handlar mycket om vår egen duglighet, identitet och om tillhörighet.

Det handlar om att inte stå där med skam. Skam förlamar och på skammen biter ingen förlåtelse. Skammen handlar om vem du är, att du inte hör till eller att du inte är tillräcklig. Det handlar om otillräcklighet, om att inte duga. Skuld beskriver affärsuppgörelsen, överenskommelsen och kan regleras genom förlåtelse och gottgörelse. Men mot skammen hjälper bara det tillvända ansiktet – kärleken.

I ljuset av det ansiktet kan vi säga ”skicka mig” i betydelsen skickliggör mig, använd mina händer, min tunga och mina fötter. Skicka mig. Det handlar om Guds tillräcklighet och inte vår egen. Vi duger inte och vi är älskade. Inför det tillvända ansiktet kan vi också rusigt resa oss från bordet där på ölhallen i Olskroken, kliva upp på det och högljutt säga: Här är jag! Skicka mig!

Kent Wisti
präst