Sexuellt vilsen - ny bild av Simson i Sjöbergs roman

Det är svårt att göra sig av med tidigt inympade bilder av hjältar som fastnat på näthinnan och i minnet. Sagan om Simson, den vansinnigt urstarke som finns i Domarbokens kapitel 14–16, är en sådan.

Han rusar genom kapitlen som en osalig ande med de långa hårflätorna piskande på den nakna ryggen. Dammet yr, han dödar och lämnar kaos och förödelse efter sig. Men så möter han Delila, kvinnan som i konsten, litteraturen och operans värld gestaltats som den svekfulla förförerskan, hon som lurar av Simson hans hemlighet så att han kan tas till fånga och dödas.

Snipp, snapp, snut – så var sagan slut.

Så har berättelsen om Simson och Delila återberättats genom historien. De starka men schablonmässiga bilderna och tolkningarna också i bibelvetenskapen där Simson framställs som en Herkules som gör storverk, har etsat sig fast. Sällan har de ersatts eller kompletterats med andra tolkningar.

Men nu bryts mönstret och stereotypen ifrågasätts. Författaren och teologen Lina Sjöberg skriver fram en stark och storslagen roman där Simson och den bibliska berättelsen får nytt liv. Där texten bjuder läsaren att kliva in och låta sig bli bunden av en man som inte släpper taget när han kämpar för att få ihop sitt liv.

Simson släppte inte taget om Lina Sjöberg heller efter boken Ofromma bibeltolkningar som utkom 2014. Där gav hon som bibelvetare nya tolkningar och översättningar av berättelsen om Simson och Delila men också de om Abraham och Isak, Sara och Hagar och Lots hustru.

Men bibeltolkningarna stannar där bibelvetenskapens möjligheter stannar.

– Jag kände att jag förstår mer av honom än vad jag kan säga med vetenskapligt språk och jag var inte färdig med Simson.

Därför blev han både titel och föremål för hennes roman där han framstår som motsatsen till en hjälte: han är en förtvivlad existens som är rädd för sin egen sexualitet och rädd för att han ska bli odjuret som dödar.

– Jag känner en omsorg och modersömhet för honom. Mitt hjärta värker. Man vill hålla om honom på det sätt vilket en människa med Aspergers vill bli tagen: stadigt, tydligt, hårt och hålla still. Inte smeka, det är bara obehagligt.

– Jag tror inte att jag hade kunnat förstå Simson utan att vara mamma till min dotter som har Aspergers. Han är inte min dotter. Däremot tror jag inte att jag hade förstått Simson utan det moderskapet i botten.

Hon säger att det kändes som ett uppdrag att skriva romanen. Simson behöver bli förstådd efter alla dessa tusentals år när han har blivit kidnappad som hjälte för det ena eller andra, beskrivits som demon eller en ideologiskt driven politisk gerillakämpe.

– För mig är det löjligt. Tanken att Simson skulle ha varit domare, som de sentida redaktörerna av Domarboken har lagt till, den är befängd. Vem skulle ha valt honom som ledare? Ingen följde honom. Han var ensam hela tiden. Så det går inte ihop med texten att han skulle ha dömt i Israel under 20 år.

– Många domare är krigsledare och räddar Israel genom att föra krig. Det gör han inte heller. Han leder ingen armé. Inte heller har han någon särskild gudsrelation Det är faktiskt jätteintressant. När det berättas om andra domare används verbet ”att vara över” - Guds ande var över honom.

– Men när det gäller Simson, och bara när det gäller honom, understryker Lina Sjöberg, används ett annat verb som betyder att överfalla. Guds ande överfaller Simson.

– Just det här verbet som bara används för Simson är nyckeln till att jag tycker mig se att han är ofrivillig, säger Lina Sjöberg. Han vill inte det raseri som dödar människor. Det är ofrivilligt. Han är ett offer för någon annans raseri.

– Jag tror att det var så man såg på den typen av raseriutbrott på den tiden: det måste vara en gudoms förbannelse eller välsignelse. Den religiösa tolkningsramen var självklar. Så för mig är det självklart att man har tolkat Simson så att det måste ha varit en gud inblandad.

Men Simson ältar inte sin relation med Gud, inte i ursprungstexten och inte i romanen. Hela hans liv handlar om att relatera till kvinnor och det ”går så där”. Den första kvinnan i romanen som han närmar sig är den starkt begåvningsnedsatta flickan Jashera som vaggar och tuggar och tas omhand av sin far och syster. Henne tycker han om och blir fäst vid. Han skäms inte för hennes annorlundaskap och vill gifta sig med henne.

– Det är en historia som ofta kommer bort. Det blir bara Simson och Delila hela tiden. Men faktum är att bröllopet och bröllopets efterverkningar tar ett och ett halvt kapitel av sammanlagt fyra. Så för författaren var historien viktig och den har fått ta sin plats i romanen också.

Den andra kvinnan är en prostituerad. Men inte heller med denna kvinna får Simson till det och kan begå sin sexuella debut. Han misslyckas. Det är då Delila kommer in i bilden. Hon bryter mönstret av misslyckanden. Hon är den som får honom att hitta hem och uttrycka sin sexualitet.

– Har man ett övermått av styrka eller raseri tror jag att man längtar efter någon som ska kunna hålla en still och inte vara farlig. Det blir så ytligt att läsa kapitlen om Simson och Delila som ett listigt spel. För mig är det uppenbart att han inte behöver stanna hos henne.

– Det finns ingen människa som skulle hindra honom att gå. Han stannar för att han vill. Därför måste det vara något han hittar hos Delila som han behöver. Och jag tror att det är hoppet om att hon ska kunna hålla honom stilla. Att hon är större än raseriet.

Delila binder honom. Hon väver fast hans hårflätor i vävstolens varp. Hon får veta hans hemlighet och håret klipps av. Huvudet rakas på Simson som aldrig låtit någon röra vid hans hår eller klippa det. Han blir förvirrad och tappar bort sig själv. Men om styrkan och identiteten sitter i håret låter Linas Sjöberg vara osagt.

– Det finns en möjlig upplevelse av smärta som vila, just i det att någon har kontrollen. Så jag tror att Simson är någon som detta blir en vila för. Smärtan är en njutning där han hittar sötman. Och han längtar efter att bli oskadliggjord. Men det är av förtvivlan och inte av dödslängtan.

Bilden av sötman, den som också Simsons mamma talar om, återkommer i romanen som en erotisk aspekt. Simson finner sötman i kadavret efter det lejon han dödat med sina bara händer. I kadavret kan han gräva fram den godaste honung han någonsin har smakat. Men han ger den inte till sin kommande brud utan bär hem honungen till sin mamma och pappa. Varför? Han är inte redo för sin sexuella debut förrän han möter Delila.

Sagan slutar med Simsons död och Lina Sjöberg låter döden vara en tragedi. Men hon menar att det finns tröst i att han innan ögonen stacks ut och han hamnar i mörkret och i förtvivlan, faktiskt fick vara med om en fungerande relation till en kvinna som gav honom vila.

– Han fick vara där, hos Delila. Det är något jag själv tycker är trösterikt i den här sorgliga historien.

– Det är svårt att förstå sig på Delila. Jag räddar henne från många vanliga misstolkningar som listig och grym även om hon inte är en vän varelse. Hon är äregirig och fick som hon ville: hon är inte glömd efter mer än 2 000 år.

Och det är inte en alltför vild gissning att Lina Sjöbergs nästa roman kommer att handla om Delila, kvinnan som kom från Babylon och slog sig ner i Kaanan och mötte Simson.