Den danske författaren Lars Husum har däremot inget större intresse för Gud och Harmageddon. Jesus ger sig här tillkänna i vardagen för att rädda några vinddrivna människor och återupprätta godheten i världen.
Nikolaj är son till Danmarks mest berömda popsångerska. Hon och fadern omkommer i en bilolycka när han är tretton år. Han blir en förmögen och mycket olycklig ung man som bara lämnar mänskliga katastrofer efter sig. En natt bryter sig Jesus Kristus in i hans lägenhet i Köpenhamn och påbörjar arbetet med att göra honom till en bättre människa.

Arbetet innebär bland annat att Nikolaj måste flytta till Tarm, en småstad på södra Jylland där hans mor är född och där hans olyckliga och frireligiösa morföräldrar fortfarande bor. Kontrasten mellan storstad och landsortshåla blir komisk. Kring Nikolaj samlas en krets av udda männniskor, en godhetens frigörelsearmé som kallas Nato. Sen rullar det på.
Min vänskap med Jesus Kristus är således ingen skildring av Harmageddon även om Jesus återkommer till jorden. Jehovas vittnen förekommer i berättelsen, men särskilt mycket rätt får de inte. Inte heller är den någon innerlig meditation över vandringen tillsammas med den uppståndne utan en ganska uppsluppen och skruvad samtidsskildring.

Jesus är i romanen en stark och insiktsfull man, en manlig förebild och en ersättning för Nikolajs döde far. Han har inte så mycket med Gud att göra. Hans ansvarsområde är relationerna människor emellan. Han bygger upp moralföreställningar och försöker få dem att fungera. Han sätter igång stora försoningsprojekt. Det är på samma gång ganska trovärdigt och en aning fånigt. Det överensstämmer ungefär med den kritik mot kristendomen för dårskap och naivitet som redan apostlarna förutsåg. Nikolaj måste först som sist göra sig ”harmlös”, något han absolut inte varit som tragikomisk tonårsvärsting.
Mer än en religiös roman är denna bok en skildring av att bli vuxen. Däri anknyter den till en dansk klassiker som Leif Panduros Skit i traditionerna. Lars Husum arbetar i filmbranschen, och jag tror att detta skulle kunna bli en bra komedi på vita duken. Någon liten tanke på det danska gemytets baksida – aktualiserad av samtidshistorien – bör nog läsaren ändå unna sig mitt i allt det roliga och tänkvärda.

Magnus Ringgren