Blommorna blommar i samverkans jord

I november förra året, inför advent och kommande skolavslutningar, skrev företrädare för Skolverket en uppmärksammad artikel i Dagens Nyheter. I artikeln redogjordes för hur rektorer bör hantera skolavslutningar i kyrkan, allt enligt den nu gällande skollagen från 2010. Där slås fast att den svenska skolan, liksom staten, är icke-konfessionell, och därför får inte bön, förkunnelse, trosbekännelse och välsignelse förekomma när eleverna kommer till kyrkan för att avsluta terminen.
Men att avslutningarna kan och får hållas i kyrkan är okej och att en präst deltar. Det är upp till rektor att bestämma och rektor ansvarar också för innehållet i avslutningen även när den sker i en kyrka. Och om inte skolan och kyrkan kan komma överens, måste rektor avstå från att skolan ska samlas i kyrkan.

Reaktionerna lät inte vänta på sig. En livlig debatt drog igång i medierna runt om i landet, så även i Kyrkans Tidning. Invändningarna från Svenska kyrkans håll handlade bland annat om att ingen utanför kyrkan, exempelvis Skolverket, kan bestäm-ma över prästens ord i kyrkan. En präst är en präst och prästen kan inte vara religiöst neutral.
Samfundsminister Stefan Attefall, som tidigare aviserat att han ville ändra i den gällande skollagen, menade att Skolverket visade prov på ”en viss religiös analfabetism”. Religionsfobi var ett annat ord som användes flitigt.

Stormen bedarrade, men inför de stundande avslutningarna kan man fundera över om reaktionerna och det högt uppskruvande tonläget hade att göra med när i tiden Skolverket kom med sitt utspel. För det är en viss skillnad mellan höstterminens skolavslutning som är starkt förknippad med advent som en kristen och religiös högtid och vårterminens som inte är kopplad till en specifik kristen sådan. Att sjunga psalmen Den blomstertid nu kommer är tillåtet och upplevs troligtvis inte heller som särskilt religiöst eller kristet laddat av vare sig rektorer, elever eller lärare. Spring i benen, sol och bad och lång ledighet från plugg och skolans verklighet är säkert de dominerande förväntningarna hos de som sitter i kyrkbänkarna under avslutningen.

Advent ställer till det för där ställs frågorna om kyrkans roll – i vid mening – på sin spets. Den tanken får också stöd i en undersökning som presenteras i veckans nummer av Kyrkans Tidning och där fler än 700 av landets rektorer svarat på ett batteri frågor. Den visar nämligen att det är vanligare att vårens skolavslutningar sker i kyrkan än de som hålls runt advent.

Enkäten visar också att varannan skola i Sverige håller sina skolavslutningar i kyrkan eller i ett kapell. Traditionen är stark, främst på landsbygden. Lite sämre ställt är det i storstäderna där sekulariseringen gått längre och där andra religioner, främst islam, ritat om den religiösa kartan. Därför visar också enkäten, helt följdriktigt, att i de invandrartäta områdena är det bara var tredje skola som använder kyrkan för sina skolavslutningar.
Det visar sig också att det
ibland är det av rent praktiska skäl som avslutningen hålls i kyrkan eftersom den är den enda lokal som kan rymma så många människor på en och samma gång. Och så ger ju kyrkan skydd mot ovälkomna oväder och regnskurar.

Att skolavslutningar i kyrkan är på väg att försvinna tror inte rektorerna. Nära åtta av tio rektorer svarar nämligen att skolavslutningarna i kyrkan kommer att fortsätta existera. Men då måste kyrkan acceptera skollagen och tillåta skolorna att använda kyrkobyggnaden utan att ställa krav på konfessionella inslag.
Det främsta nyckelordet för framtiden är samverkan, att rektorer och kyrkan tillsammans kommer överens om hur upplägget ska se ut så att det passar alla oberoende av religion och livsåskådning.

Den linjen framförde Ragnar Persenius, biskop i Uppsala, redan i en artikel i Kyrkans Tidning i november 2012 när debattens vågor gick höga. Han påpekade att kyrkan inte längre kan bestämma villkoren och att den rättsliga och sociala verkligheten har kommit ifatt. Att verka för att skollagen ändras är inte heller en gångbar väg. ”Nu gäller det att inte drömma sig tillbaka till en tid då kyrkan kunde bestämma villkoren utan att finna en bra samverkan mellan kyrkan och skolan i en ny tid”, skrev Persenius.
Ett annat ord för detta är bondförnuft. Särskilt användbart i den tid som präglas av ljuv sommargrönska och planering för kommande skördar.