Det är både svårt och onödigt att införa ny reglering för att motverka diskriminering i samband med vigsel. Biskoparna bör få fortsatt förtroende att bedöma helheten hos en prästkandidat.
Svenska kyrkan har tagit ställning i äktenskapsfrågan. Den som i dag vigs till präst i Svenska kyrkan vet vad kyrkan står för, att den bejakar äktenskapet även för samkönade par. Vigs jag till präst vet jag också att varje församling jag i framtiden kommer att arbeta i vid förfrågan viger samkönade par. Det går inte att söka sig till en församling någonstans där alla bestämt sig för att låta bli.
Att vara homofob i ordets rätta bemärkelse – någon som hyser starkt agg eller djup och ogrundad rädsla – borde vara diskvalificerande för prästyrket. Starkt agg och djup och ogrundad rädsla leder ofta till ovärdigt bemötande och diskriminering.
Det kyrkan har att ta ställning till nu är om det fortsatt finns utrymme för enskilda präster som tvekar inför att viga samkönade par, eller om detta per definition är homofobi som man kan räkna med leder till diskriminering.
Kyrkostyrelsens första vice ordförande Wanja Lundby-Wedin påpekar att det är fler än prästerna som är inblandade i vigslar. Inte heller de får diskriminera. Men om man vill reglera exempelvis kyrkomusikernas syn på äktenskapet, hur gör man då? Eller kyrkvaktmästarnas?
Ju mer man talar om reglering, desto större och mer komplicerat blir det. Enklaste lösningen är att koncentrera sig på prästerna och därvidlag tro biskoparna om gott omdöme och urskillningsförmåga. Det är deras uppgift att bedöma helheten hos en prästkandidat och därmed även minimera risken för kommande diskriminering av olika slag.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR