Fallet med prästen inom Svenska kyrkan som efter nästan 14 års ämbetsutövning nu ska döpas, eftersom hennes dop underkänns, är en unik situation som väcker en rad frågor och tankar:
För det första anas en ämbetssyn som inte är oproblematisk. När Ansvarsnämnden menar att prästvigningen gäller utan att dopet – som ju är den grundläggande kallelsen och vigningen – föreligger blir det teologiskt otydligt. Vad är ämbetsvigningen om inte en följd av dopets vigning?
För det andra är det uppenbart att en kyrka behöver gemensamma riktlinjer och beslut, alldeles särskilt när ämbetskandidater kommer ”utifrån” (i det här fallet Swedenborgskyrkan) för att göra tjänst i Svenska kyrkan. Har frågan varit uppe i biskopsmötet? Ämbetsutövning och sakramentsförvaltning är allvarliga ting och det väcker stor pastoral osäkerhet när olika biskopar fattar olika beslut.
Man undrar, för det tredje, vilka pastorala hänsyn man här har tagit? Självklart är situationen som uppkommit delikat. Då måste man värdera läget. Är Swedenborgkyrkan så avvikande från Svenska kyrkan att det är nödvändigt med denna markering som ställer till med en pastoral röra? Enligt KT är Ansvarsnämndens argument olikheter i treenighetsläran. Men om vi då tar oss till Efesos och de dop som Paulus där förrättar – ”Då lät de döpa sig i Jesu namn” (Apg. 19:5) – kan vi bolla frågan vidare till Ansvarsnämnden: Kan dessa tolv män blir präster i Svenska kyrkan?
LÄGG TILL NY KOMMENTAR