Lagen om Svenska kyrkan

Frågorna man ställer sig när änglar kommer i retur

Den utbredda religiösa ängsligheten i vårt samhälle gör det minst sagt svårt för Svenska kyrkan att ta sitt lagstadgade uppdrag på allvar. Reflexänglarna som kom i retur till kyrkan i Tingsryd ger en bra bild av problemet.

I lagen om Svenska kyrkan (SFS 1998:1591) står att ”Svenska kyrkan är en öppen folkkyrka [som] bedriver en rikstäckande verksamhet.” Formuleringen är intressant av flera skäl. Den motiverar att terminologin ”öppen folkkyrka” ständigt behöver diskuteras och teologiskt analyseras, precis som vad det betyder att som kyrka bedriva ”verksamhet”.

Det faktum att det alls finns en lag om Svenska kyrkan är också noterbart. Det är alltså lagstadgat att Svenska kyrkan ska finnas och verka i Sverige. Det kan väcka frågor om hur fri Svenska kyrkan är och om hur relationen till andra samfund ser ut. Men det är framför allt ett nyktert bekräftande av den nära relationen som finns mellan Svenska kyrkan och det svenska samhället.

Lagen uttrycker paradoxen att å ena sidan är Svenska kyrkan en fri kyrka, å andra sidan är den inte fri att göra och vara vad som helst; å ena sidan är Sverige neutralt vad gäller trossamfund, å andra sidan bejakas landets nära historiska relation till Svenska kyrkan. Det kan vara tilltalande med paradoxer – de ligger ofta nära tillvarons gråskalor och komplexitet. Men det är inte alltid enkelt att leva med paradoxer.

Den utbredda religiösa ängsligheten i vårt samhälle gör det svårt för Svenska kyrkan att ta sitt lagstadgade uppdrag på allvar – att vara en öppen folkkyrka som bedriver verksamhet. Vi har vant oss vid bråken vid skolavslutningar i kyrkan. I år hann vi inte ens dit utan debatten drog igång redan vid Lucia.

Och den kulminerar med nyheten att kyrkan i Tingsryd, som till lussande skolbarn delat ut änglareflexer, fått reflexerna i retur med motiveringen att de utgjorde kristen propaganda. ”Det var inte alls tänkt som någon propaganda utan snarare omtanke om barnen som går hem på kvällen i mörkret”, säger kyrkoherde Richard Grügiel. Patrik Grimmesjö, bildningschef på Tingsryds kommun, ger en delvis annan bild av händelsen. Han menar att ingen kallat reflexerna för kristen propaganda och tycker ”det är synd om prästen uppfattat det så”.

Oavsett väcker historien ett antal generella frågor:

• Vilken historiesyn präglar den ängsliga svenska skolan? Historiskt var Svenska kyrkan drivkraften bakom den allmänna skolgången i vårt land och långt in på 1900-talet var kyrkan huvudman för skolan. Professor Dick Harrison menar att utan insikten om kristnandets roll för vårt land är det svårt att ”alls orientera sig i det svenska samhället” 

• Vilken pedagogisk grundsyn har man inom den nervösa skolan? Det är bra att man gör besök utanför skolans väggar hos samhällsaktörer präglade av öppenhet och demokrati. Att vid sådana besök ta emot harmlösa och välmenta giveaways – till exempel reflexänglar – är inget konstigt utan fullt rimligt.

• Hur kommunicerar den oroliga skolan? Den beröringsskräck som på sina håll verkar finnas kring barn och kristen tro väcker nyfikenhet – hur motiverar man att skolan stänger för jullov om julens innehåll inte får benämnas?

• Hur länge orkar kyrkans företrädare enträget försöka fullfölja sitt lagstadgade uppdrag att vara en öppen folkkyrka som bedriver rikstäckande verksamhet? ”Min kollega kände sig lite tryckt i kanten” säger kyrkoherde Grügiel. Risken är att kyrkans medarbetare tröttnar, sluter sig och stänger ner verksamheter typiska för Svenska kyrkan, såsom skolkyrkoarbete, sjukhuskyrka, arbetslivskyrka, kyrkan i försvarsmakten eller kyrkans jourtjänst. När man hör om Tingsryd känns en sådan utveckling begriplig, men den skulle göra både Sverige och Svenska kyrkan oändligt mycket fattigare.