Ge inte efter för hatet

Snart är 2013 till ända. Ett nytt år väntar. Ännu oskrivet och blankt, med dagar och veckor som kommer att ägnas åt viktiga sysslor, enskilt och kollektivt, i kyrkans värld och i samhället. Vi står också inför ett valår. Därmed höjs temp och tonläge i debatter och diskussioner i media och därmed också sociala medier.

Hårda replikskiften och braskande rubriker kommer att fylla den mediala verkligheten.

Men kommer hat och hot få en lika framträdande roll och position som det haft under innevarande år, då det blivit accepterat att allt oftare skriva eller att uttala att man hatar? Det är ett hat som har riktat sig mot både enskilda personer och företeelser. Det har kommit från både politiskt höger- och vänsterhåll och från flankernas extremister.

Tyvärr har inte kristna eller andra personer som står kyrkor nära, lyst med sin frånvaro när hatet proklamerats. Man stämmer in i kören. Man hatar. Luftar sina känslor på olika sociala medier och sajter. Hatar på personnivå. Det är förfärande, och inget gott kan komma ur det även om det står var och en fritt att i yttrandefrihetens namn uttrycka elakheter, dumheter och förakt. Det är i stället den etiska dimensionen av vad vi säger och för vidare vi behöver tala mer om. Och om ansvaret. För gränser förskjuts och det hårdföra tonläget riskerar att normaliseras. Detta är allvarligt. Kristna människor borde självklart föregå med gott exempel.

Den ilska och frustration en människa kan bära på borde ha möjligheter att kanaliseras på annat sätt än att växa och gro till hat. Men det är viktigt att skilja kritik från hat. När detta inte görs urholkas ordens valörer och det viktiga kritiska samtalet uteblir.

Det är dags att vägra nära och bära hatet. Hatet förgiftar och förstör. Förbittrar och förstelnar. Förminskar och förtrampar. Reducerar andras mänsklighet genom att håna och förlöjliga. Hat sprider rädsla och får människor att ta ett steg tillbaka i  stället för att träda fram. Ingen vinner. Alla blir förlorare. Och hatets motsatsord är kärlek.

Kan kyrkans miljöer hjälpa människor att vända känslan av underläge till en positiv kraft i stället, få den att ändra riktning? Kan kyrkan fånga upp och ge röst för den ringaktade gräsroten som upplever sig vara utan röst i det offentliga samtalet, i det mediala bruset?  Om vi tror så, måste hatet stoppas. Inom oss själva och hos andra. Då är kärlekens väg den enda väg vi kan gå. Den är inte enkel. Men den gör skillnad. Och om kyrkan ska vara en trovärdig röst om etik, människosyn och ansvar behöver hon föregå med gott exempel. Den trovärdighetsfråga som här står på spel för kyrkan kan inte nog understrykas. En kyrka kan inte kommunicera hat.

Däremot behöver vi vreden över det orättfärdiga. Den kan vara den tändande gnistan till förändring i samhället och också ge bränsle för nödvändiga reformer inom vår kyrka. Jesus visar sin vrede många gånger, det finns en uppmaning i det. Att vända andra kinden till är aldrig detsamma som att tigande låta orättfärdigheten breda ut sig.

Nelson Mandelas livsgärning visar hur vreden över orättfärdigheten kan skapa förändring och hur hatet aldrig kan det. Trots sina fångvaktares sadism, där hatet som svar skulle kunna vara begripligt, valde Mandela inte det. Han mötte fångvaktarna som människor även då deras åsikter var omänskliga och deras handlingar lika så. Att alltid stå emot orättfärdigheten är den framkomliga vägen, inte att ge efter för hatet.