Hedersförtryck är ett sluttande plan där barn och unga begränsas. Resultatet är inte bara hämmad utveckling, utan kan bli ondska, skriver Jonas Eek.
Var sjätte niondeklassare upplever hedersförtryck. Det visar en kartläggning som forskare på Örebro universitet har gjort av 6 000 niondeklassare i Stockholm, Göteborg och Malmö. Innebörden i vad som avses med hedersförtryck varierar, men det handlar om upplevda begränsningar i livet på grund av hedersnormer och kan omfatta allt från vardagliga inskränkningar till fysiska och psykiska trakasserier och våld (sr.se, 2018-11-08).
GP bryter ut siffrorna för Göteborg: ”åtta procent av Göteborgs niondeklassare lever i en familj där våld används för att kontrollera och skydda familjens och släktens rykte. 13 procent av niondeklassarna är utsatta för oskuldsnormer, det vill säga att man inte får välja partner själv och samtidigt tvingas till kyskhet samt att vara oskuld tills man gifter sig” (2018-11-09). I Stockholm är siffrorna något lägre, medan de i Malmö är högre. Risken att utsättas för hedersförtryck är större för ungdomar med utländsk bakgrund bosatta i socialt utsatta områden.
Problematikens omfattning är alarmerande. Och även om det kan finnas en diskrepans mellan vad den enskilda ungdomen upplever och vad föräldrarna avser är det ungdomen som har tolkningsföreträde.
De flesta familjer är säkert måna om att hålla upp en dräglig bild utåt. Hedersförtryck är något annat. Det är ett sluttande plan där barn och unga begränsas i liv, utveckling och val utifrån föräldrarnas kultur och/eller tro. Utmärkande är rädsla och kontroll. En rädsla för vad andra och möjligen ytterst Gud ska tycka, som växer sig så stark att den resulterar i kontroll av den unga människan.
Då de flesta drabbade ungdomarna i kartläggningen är invandrade flickor i socialt utsatta områden finns en möjlig risk att hålla problematiken ifrån sig som om den handlande uteslutande om andra religioner eller kulturer. Men tendensen finns också i vår egen tradition, som rymmer otaliga barndomsberättelser om religionens förtryckande mekanismer. Lika frigörande och utvecklande som religion kan vara lika hämmande och begränsande är den ibland. Och även om förtrycket sällan får så dramatiska konsekvenser att vi nås av det via nyheterna kan det för den enskilde vara direkt avgörande och helt förödande.
Sedan mitten av 1950-talet är begreppet Guds barnbarn välkänt, inte minst inom frikyrkligheten. Begreppet fick stort genomslag i och med Harry Lindströms bok Guds barnbarn – problembarn (1957), där han skildrar den konfliktsituation en människa upplever som bryter upp från en bakgrund präglad av en rigid och trång religiös fostran. Barnen till föräldrar som starkt identifierar sig som Guds barn tenderar att bli Guds barnbarn. Inte sällan med en neurotisk relation till den religiösa traditionen, präglad av en religiöst betingad ångest med en Gudsbild som ständigt kontrollerar människan.
Eller varianten med den svenskkyrklige prästsonen som gärna fick spela fotboll alla dagar i veckan utom på söndagar. På söndagarna gick det bra så länge ingen såg honom spela, vilket gjorde att han fick spela på gården bakom ett högt plank tillsammans med sin mor. Det är teologen Eskil Franck som i boken Giv mig, min son, ditt hjärta (2013) beskriver sin uppväxt i ett hem präglat av den av Henrik Schartau influerade gammalkyrkligheten. Han menar att miljön bar ”sektens slutna prägel” där de ”attityder och handlingsmönster som frodades var självtillräcklighet, misstänksamhet, fördömande, aggressivitet, hukande och vrede. […] Fostran gick ut på att hålla den egna trostolkningen intakt och bindande”.
Hos sekten kombineras ett sanningsmonopol med intolerans mot andra perspektiv. Den kombinationen utgör en giftig cocktail och sätter fingret på allvaret i problematiken. I boken Inte bara Knutby (2007) skriver Göran Bergstrand om sektens dröm om det fullkomliga, men också om hur utopier förenklar världen: ”Det blir så med oss alla, när vi tror att vi äger sanningen och godheten. Vi blir onda”.
Resultatet är alltså inte bara hämmad utveckling, utan kan bli ondska. Om än ofta med goda föresatser. I Eskil Fracks skildring poängteras föräldrarnas kärlek och stora omsorg. Det finns ingen anledning att tro att dagens hedersförtryck är annorlunda. Men det föder likafullt rädsla och kontroll enligt uttrycket: vägen till helvetet är kantad av goda föresatser.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR