På medlemsfronten ständigt något nytt. Knappt hade vi fått in de preliminära utträdessiffrorna från fjolåret innan två kända debattörer fattade var sitt beslut samma dag. Ann Heberlein går ur Svenska kyrkan, Alexandra Pascalidou går in.

För detta redovisar de sina skäl, som genast skärskådas och sorteras i var sin ”godkänt”- och ”underkänt”-hög. Team Heberlein och Team Pascalidou formeras, och tyckandet och revirpinkandet är igång.

Eftersom debattörer och kulturskribenter jobbar i åsiktsbranschen är det lätt att missa att de också är människor. Till syvende och sidst fattar de sina beslut om att lämna eller gå in i kyrkan på samma sätt som alla andra gör – baserat på känslor. Vilket beslut de fattar beror på om relationen präglas av besvikelse eller hopp.

Är det något medlemsstatistiken – såväl ut- som inträden – manar till så är det att tänka mer på detta, att Svenska kyrkan är en relation. Mycket blir tydligt då. Bland annat att Svenska kyrkan som debattklubb, salighetsverk eller tjänsteföretag skapar en svag grund för medlemskap.

En relation undgår aldrig ett viss mått av osämja. Den kan till och med bli starkare på andra sidan konflikten. Därför är det helt i sin ordning att åsikter bryts i debatten, bara det också finns en omsorg om relationen.

En sådan omsorg som Uppsalabiskopen Ragnar Persenius visade när han i fjol i sin blogg beklagade att prästen Johanna Andersson lämnat Svenska kyrkan efter den uppslitande Mitt kors-debatten. Han skrev: ”Varför måste du lämna? Jag tycker om dig. Du har mycket att ge. Kom tillbaka.”

Man kan hålla med eller invända mot människors åsikter. Bara aldrig vinna deras hjärtan genom att vinna över dem i debatten.

Där kyrkan fungerar som salighetsverk är gudstjänsterna håglösa och saknar övertygelse. Som i en olycklig relation där man slutat att se varandra. Man gör som man alltid gjort utan att komma ihåg varför och talar utan att nå fram till varandra.

När kyrkan blir ett tjänsteföretag är det för att kyrkan vill människor väl men också för att hitta sin egen betydelse. Kommer människor inte till gudstjänst så uppfinner kyrkan nya sätt att visa sin välvilja. Som att ordna drop in-vaccination eller gå runt hos gamla människor och byta deras brandvarnare.

Mycket av kyrkans identitet ligger i att göra saker för människor. Är då inte detta relationsskapande? Det skapar förtroende. Men som relation betraktat blir styrkeförhållandena ojämna. Ömsesidigheten fattas.

I varje hållbar relation hjälper man varandra, man turas om att vara stark och svag. Därför behöver kyrkan inte enbart behövas utan också behöva.

Varför är Katarina församling i Stockholm så livaktig? Bland annat därför att församlingsledningen så tydligt signalerar att människor behövs med sin tid och sina talanger. Människor får göra, inte bara ta emot.

När integrationsarbetet fungerar som bäst, som i Karlskoga församling, får flyktingar så småningom förtroendet att leda, driva och utbilda nya volontärer.

Det går att ta tempen på sitt eget förhållande till Svenska kyrkan genom att göra ett vanligt
relationstest. I testet är ”jag” den enskilde medlemmen (oavsett om jag också råkar vara anställd eller förtroendevald), ”Svenska kyrkan” är min partner, kyrkan som kollektiv.

I övrigt är formuleringarna direkt översatta från engelskan:

1 Jag upplever att Svenska kyrkan är min vän.

2 Jag upplever att Svenska kyrkan generellt tänker på mig utan att känna vrede.

3 Jag kan tala med Svenska kyrkan om mina idéer utan att kyrkan försöker hålla mig tillbaka.

4 Ibland känns det berikande bara att vara tillsammans.

5 När jag tänker på min relation med kyrkan, blir jag i allmänhet inte arg.

6 Ibland verkar kyrkan genuint glad över att se mig.

7 Kyrkan är bekväm med att jag tar upp personliga problem.

8 När jag talar om mina behov, förstår Svenska kyrkan oftast vad jag menar.

9 Ibland hjälper jag kyrkan och trivs med att göra det.

10 Jag tycker oftast att Svenska kyrkan använder pengar på rätt sätt.

11 Ibland är vi oense, men ger inte varandra tillmälen eller bråkar offentligt.

12 Kyrkan hjälper mig oftast när jag verkligen behöver det.

13 Jag känner mig inte ensam, ängslig eller deprimerad på grund av min relation med Svenska kyrkan.

14 Det är viktigt för mig att det går kyrkan väl.

15 Om jag fick leva om mitt liv skulle jag välja ett liv med Svenska kyrkan eftersom det är svårt för mig att föreställa mig att vara utan den relationen.

Hur många ”sant” och hur många ”falskt” får din relation till Svenska kyrkan? Hur många ”sant” och hur många ”falskt” bidrar du till att skapa i andras relation till Svenska kyrkan?

I nöd och lust, kyrkan är en relation vi bygger tillsammans.