Hur kommer det sig att stiftens pastorat och församlingar inte använder sig av stiftsgårdarna trots att behoven borde finnas? frågar Jonas Eek.
Frågan om Svenska kyrkans stiftsgårdar är inte enkel. Uppsala stift ska sälja sin ena, Breidagård, och vissa stift, som Karlstad och Stockholm, saknar helt egna stiftsgårdar.
Å ena sidan är det självklart att en resursstark kyrka som vår ska kraftstationer och nav för pastoralt utvecklingsarbete, rekreation och rekrytering. Å andra sidan verkar många stiftsgårdar ha förtvivlat svårt med beläggning och drift, vilket väcker frågor om det ekonomiskt ansvariga i att driva dem.
Är kyrkan skickad att driva egna kursgårdar eller vore det bättre att använda sig av externa anläggningar och prioritera dem som drivs av kyrkans egna medlemmar? Eller kanske grundfrågan är en annan: Hur kommer det sig att stiftens pastorat och församlingar inte använder sig av stiftsgårdarna trots att behoven borde finnas?
Och hur skulle man kunna förändra det?
LÄGG TILL NY KOMMENTAR