Hur möter Svenska kyrkan den tilltagande oron för demokratins kris? Bara sex procent av landets ungdomar är politiskt aktiva, missnöjesyttringar tar form, hot och hat sprids i vida cirklar på sociala medier. Kan den öppna, demokratiska folkkyrkan bli en motkraft som aktivt rustar människor till djupare delaktighet och medansvar för det gemensamma?
Frågan om Guds kyrka kan vara demokratisk har stötts och blötts av många genom åren. Raljerande röster har undrat: ”Går det att rösta om Gud?” Men så enkelt låter sig inte ämnet avfärdas. Självklart finns det en viktig skillnad mellan samhällets och kyrkans förståelse av demokrati.
Kyrkan består inte av autonoma individer utan av en heteronom gemenskap där alla är underställda Gud på samma sätt. Det är en form av jämlikhet att vara bröder och systrar i tron och det blir extra tydligt i en luthersk tradition eftersom det gäller oavsett vigning. Läran om det allmänna prästadömet har på många sätt bidragit till demokratisering i samhället och till principen om allas lika värde.
Att det sedan finns en spänning mellan det allmänna och det särskilda prästadömet ser inte jag som ett demokratiskt problem. Prästernas uppgift att förkunna evangelium och förvalta sakramenten fungerar ju inte i ett vakuum utan förutsätter delaktighet och medverkan från det allmänna prästadömets gemenskap.
Rollerna är olika men den gemensamma uppgiften är att i varje tid och situation förstå och tolka evangeliet om Jesus Kristus. Nyckeln i den processen är demokratisk mognad med lyhördhet och respekt för alla de olikheter som gemenskapen rymmer.
Demokratin är en successiv uppenbarelse var namnet på en utredning om demokrati och delaktighet i Svenska kyrkan för ett tiotal år sedan. Titeln var hämtad från poeten Göran Sonnevis diktsamling Mozarts tredje hjärna. I utredningen utvecklar teologen Anne-Louise Eriksson den vackra tanken om kyrkan som ”en besvarande gemenskap”.
Som enskilda och kristna är vi tilltalade av Gud genom världen som vi lever i och vi svarar medvetet eller omedvetet i varje ögonblick i ord och handling, lära och liv på detta tilltal. Guds tilltal möter oss såväl i Bibeln och förkunnelsen som i naturvetenskapens nya landvinningar, politiska sammanbrott, naturkatastrofer och svåra etiska utmaningar.
Kyrkan blir till, som det heter, när den besvarande gemenskapen formulerar sig tillsammans med alla dem som tror att Gud ger sig till känna i Jesus Kristus. Tydligare än så kan det knappast sägas vilket ansvar som vilar på deltagarna i ett demokratiskt sammanhang.
Trots många brister i praktiken är tanken på kyrkan som besvarande gemenskap ändå en kraftfull motbild till talet om demokratins kris. Den säger oss att demokrati i kyrkan är så mycket mer än att rösta i ett kyrkoval. Det är en teologisk kvalitet som inte kan underordnas partikanslier eller röstas fram, ens av biskopar, vid ett kyrkomöte.
Fördjupad delaktighet i kyrkan byggs underifrån i öppna, ärliga och dialogiska möten. Inbjudande kulturer banar väg för engagerade och meningsfulla samtal som kan ge handlingsberedskap bland alla oss tilltalade deltagare.
I den dialogen borde också läroämbetet i kyrkan och inte minst biskoparna få en större betydelse. Inte i kraft av ”trospoliser” som vakar över de ”rätta svaren” utan som visa, inspirerande och kunniga auktoriteter med kommunikativ förmåga att göra Guds tilltal synligt och hörbart för alla.
Situationen kallar. Vågar vi hoppas på andlig vägledning ur demokratins kris?
LÄGG TILL NY KOMMENTAR