Man är alltid diakon eller präst – även i sociala medier

På medmänniskans söndag, i slutet av augusti, twittrade ärkebiskop Antje Jackelén: ”Hur ser blicken (eller tweeten!) ut som förvandlar en medmänniska till mot-människa eller bredvid-människa? Och tvärtom?” Det är berättigade frågor. Alldeles särskilt vad gäller sociala medier, eftersom många tweets, bilder och uppdateringar skapar motmänniskor. Digitaliseringen ställer nya krav på kyrkans kommunikation och på regelverken kring den.

När Linda Nordlund på Expressens ledarsida skriver att ”ledande politiker borde förbjudas att använda Instagram” (2018-10-16) slås man av att något håller på att hända. Expressen är en liberal tidning och Nordlund själv är tidigare förbundsordförande för Liberala ungdomsförbundet. Likafullt propageras för ett förbud, vilket sätter ord på den växande trötthet som övergått i ett ifrågasättande av makthavares sätt att kommunicera via sociala medier.

På sociala medier dominerar ofta förytligandet, infantiliseringen och framhävandet av den egna personen. Även den som inte delar Nordlunds förbudsiver kan se poängerna i hennes fråga: ”Hur ska man behålla respekten för politiker efter att de postat den åttiofjärde selfien med smickrande filter?” Hon menar att eftersom politiker är makthavare som ”förkroppsligar sina ämbeten” måste de därför hålla extra tydlig distans mellan sak och person, sin titel och sig själv.

Här blir parallellerna till kyrkans värld slående, inte minst för dem i kyrkans vigningstjänst. Diakoner och präster har i sina vigningslöften lovat att förkroppsliga kyrkans ämbete, genom att leva så bland människor att de blir ”vittnen om Guds kärlek och om försoningens hemlighet”. Det löftet handlar om hela livets vittnesbörd. Också andra yrkesgrupper står under tillsyn, till exempel läkare, socionomer och advokater, men det som utmärker diakoner och präster är att de avgett löften som berör både yrkes- och privatliv. Man är alltid diakon eller präst, både i tjänst och på fritid.

Regelbundet hör människor av sig till Kyrkans Tidnings ledarsida för att påtala avarter i – oftast – prästers aktiviteter på sociala medier. Inte sällan rör det gränserna mellan privat och offentlig sfär: personliga hälsningar till livskamraten eller intima bilder från hemmiljön där gränsdragningen antingen är oprofessionell eller obefintlig.

Ibland handlar det om inblickar i prästlivets vedermödor, som det tunga i att återigen behöva förbereda en predikan när alla andra är lediga. Ofta är det politiska inspel eller utbrott, ibland av rent antidemokratisk natur. Problematiken skärps ytterligare när andra ämbetssyskon uttrycker sitt gillande och lajkar inläggen.

Det behövs riktlinjer för det digitala uppträdandet bland personer i vigningstjänsten. Det räcker inte med grundregler – om än nog så kloka – för hur anställda i Svenska kyrkan ska agera när sociala medier används i tjänsten (jfr. ”Policy för användning av sociala medier i tjänsten 2.0”, beslutad av Kyrkokansliets kommunikationschef 2015-11-09).

Missförstå mig inte. Sverige har världens äldsta tryck- och yttrandefrihet från 1766 för att ”säkerställa ett fritt meningsutbyte” genom att ge var och en ”frihet att i tal, skrift eller bild […] uttrycka tankar, åsikter och känslor”. Denna omfattar naturligtvis också dem i kyrkans vigningstjänst.

Vad som däremot ibland verkar saknas är pastoral eftertanke och digital erfarenhet. Man tycks tro att det man förr kunde dela eller vräka ur sig i ett kafferum nu för tiden lika gärna kan postas på Facebook. Pastoral omdömeslöshet och digital omognad bygger dock varken förtroende eller kyrka. Tvärtom.

Sedan 1963 har flera stift så kallade codex ethicus för präster och sedermera också för diakoner. De är uttolkare av vigningslöftena och tänkta att ge vägledning åt dem som har fått förtroendet att stå i kyrkans vigningstjänst. Idag har runt hälften av stiften utarbetat sådana riktlinjer. Det vore högst rimligt att samtliga stift hade riktlinjer av detta slag. Lika angeläget är att dessa innehåller rekommendationer också för det digitala livet.