Nämnde jag våra fina solceller....

Till Mårtenstorget i Lund kommer om lördagarna såväl stadens well-to-do som de från landet inresta. Just där lämmeltåget går därifrån till Saluhallen stod jag på lördagen före valet och delade ut broschyrer. En, skulle det visa sig, mycket otacksam uppgift.

Folk ville bevisligen ha sin surdegs- och laxpaténjutning ostörd av kyrkopolitiska hänsynstaganden. Reaktionerna jag mötte gav en tydlig inblick i de – för att vara positiv – utmaningar folkkyrkan ständigt ”står inför”, det vill säga helst undviker.

Det vanligaste svaret på frågan huruvida de tänkte rösta i kyrkovalet var ett hastigt, animerat ”Nej, det tänker jag verkligen inte!” Somliga med tillägget ”jag är inte medlem” (så kom inte här och stör), andra med dörren något på glänt ”jag vet inte alls vad det handlar om…”. Några, mest ampra tanter, vågade stanna till ”vet du, jag känner ingen som står på listorna. Jag vet inte alls vad de står för”.

En dam avslöjade att enda orsaken till att hon var med i kyrkan var att hon inte ville ha något krångel med sin begravning. Kyrkan, för henne, verkade således handla betydligt mer om döden än livet.  

När den initiala besvikelsen lagt sig över att mänskligheten är så benägen att nöja sig med bröd och skådespel kom självkritiken. Nackdelen med att ha en massa fina församlingshem är att det lätt blir att man hänger där. Mer bekvämt än att ta Jesu ”Gå ut!” på fortsatt allvar är ju att säga: kom till oss! Här är det kravlös gemenskap och rättvisemärkt kaffe! Och du, nämnde jag våra fina solpaneler?

Allt under det att det några meter nordost om lämmeltåget finns en långbänk utanför Konsthallen där de slitna existenserna håller till, alldeles oavsett om tillgången på havskräftor inne i Saluhallen varit god eller inte. Det ni gjort mot en av dessa mina minsta…

Varför är det så mycket lättare, i en stor och komplicerad organisation som vår, att lägga dyra pengar på det materiella än att tillbringa tid med och föra ut Jesus till dem som inte är sig själva nog? Vi jobbar och sliter med våra ”hyddor”, säkert precis sådana som Petrus drömde om däruppe på Förklaringsberget, allt medan Jesus fortfarande vill att vi ska gå ut med inbjudan till festen. Det är så många som inte förstår att de är bjudna. Både sådana som formellt är medlemmar men som, precis som damen jag träffade, faktiskt inte förstår att det är en fest det gäller. Och sådana som aldrig vågat tro att någon vill att just de ska vara med.

Att skaka om de självtillräckliga och lyfta upp de hopsjunkna, att räcka Jesus till människor som, medlemmar eller ej, aldrig trott att evangeliet skulle kunna betyda glädje för dem – om kyrkan med kraft ägnat sig åt detta, och stått ut med att kallas löjlig, romantisk och alltför radikal, så skulle måhända några (kanske många) ändå säga ”nej tack”. Men de skulle veta bättre än nu vad de tackar nej till. Och fler skulle få erfara värmen i inbjudan och känna längtan efter att svara ja, om den betydde verklig närvaro där bredvid på bänken.
 

,

LÄGG TILL NY KOMMENTAR

Grundläggande

  • Allowed HTML tags: <em> <strong> <ul type> <ol start type> <li> <p> <br> <a href hreflang>
  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Missing filter. All text is removed

kommentarer

  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Allowed HTML tags: <br> <p> <strong> <em> <a href> <ul> <li> <ol> <blockquote> <img src alt data-entity-type data-entity-uuid>
  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.

Filtered HTML

  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.
  • Allowed HTML tags: <a href hreflang> <em> <strong> <cite> <blockquote cite> <code> <ul type> <ol start type> <li> <dl> <dt> <dd>
  • Lines and paragraphs break automatically.