Nytänkande diakoni – ett framtidshopp för kyrkan

Jag skulle svara att det är berättelsen om Svenska kyrkan som en av de största välfärdsproducenterna i det civila samhället. Hur förvaltar församlingar och kyrkoråd det förtroendet från kyrkans medlemmar?

I den inspirerande rapporten Tankar om framtida utmaningar för kyrka och samhälle resonerar ett antal forskare om hur Svenska kyrkan kan stärka diakonin för att möta nyfattigdomen och den sociala utsattheten. Där betonas att kyrkans insatser inte ska ses som ”snuttefilt” eller ett opium för socialt utsatta i en tid när samhället alltmer dras isär. Kyrkans budskap bör tvärtom uppfattas som norm och inspiration till handling i Jesu efterföljd. Jesus riktade sig ju inte till de utsatta för att vara snäll utan för att ge dem upprättelse och möjlighet att själva påverka och förändra sina liv.

Just detta har jag sett med egna ögon under mina besök i församlingar runtom i landet de senaste åren. Flyktingarbetet är det i särklass viktigaste exemplet där kyrkornas insatser har fått stor respekt. Samtidigt finns det många andra sociala nysatsningar som engagerar arbetslösa och långtidssjukskrivna människor i meningsfulla aktiviteter. Åtskilliga kan idag vittna om att det är ”mer än jobb” att få rehabiliteras i församlingarnas arbetsgemenskaper: Mer än jobb – You Tube.

Under mina år i Katarina församling lärde jag mig att social omsorg och medkänsla föds ur en levande gudstjänstgemenskap. Cum panis, dem vi delar brödet med vecka efter vecka blir våra bröder och systrar. Det är en ömsesidig och jämbördig gemenskap som man understryker genom att säga: ”Vi hjälper inte andra utan varandra”. Ett talande exempel är församlingshemmet som byggts om till en välbesökt lunchrestaurang med personal som alla har rehabiliterats i församlingens sociala företag.

Det finns utan tvekan många människor och grupper i och omkring kyrkan som har både idéer, kompetens och drivkraft i den här riktningen. Problemet är att innovativa krafter sällan får rätt förutsättningar från församlingsledningen för att förverkliga nya projekt. Det var också en av slutsatserna i den forskningsrapport som härom året utvärderade Västerås stifts satsning Aktör för välfärd. Där talades det om en avvaktande eller till och med avog inställning från församlingarnas kyrkoherdar som gjorde att nysatsningar kom av sig.

Kanske är det också så, som Västeråsrapportern pekar på, att olika former av välfärdsinsatser från kyrkans sida kräver en bättre balans mellan präster och diakoner.

Traditionellt är det ju prästerna som har ledningsuppdraget och huvudansvaret för ekonomin och verksamhetsutvecklingen. Men när det gäller kyrkan som civil samhällsaktör står hoppet framförallt till ett nytänkande inom diakonin. Det kräver att diakonin förstärks med tydligare mandat och ledningsansvar för diakoner som ska bära en stor del av det nya entreprenörskapet.

Liksom all förändring måste även denna komma inifrån och växa organiskt underifrån. Jag vet av egen erfarenhet att små medel kan göra stora underverk. Kaféer i kyrkan blir själsliga värmestugor. Långtidssjukskrivna promenerar sig friska genom ”grön diakoni”. Arbetslösa får mening och sammanhang genom enkla verkstadsjobb i församlingshemmen. Just detta är för mig tro i handling i Jesu efterföljd. Inte utan samhällsnytta, men poängen är mänsklig upprättelse och en gemenskap som innesluter alla.