Risk för ”kyrkohoppare” med nya församlingsråd?

Ett kyrkoråd ska bestå av minst sex valda personer, ett församlingsråd av minst fyra valda.
Församlingsråden är en nyhet. Varje församling som ingår i pastorat ska ha ett sådant. Förändringen kan tyckas vara av kosmetisk art, en organisationsfråga utan betydelse. Så enkelt är det inte. Till ett församlingsråd kan den väljas som är folkbokförd i pastoratet. I ett stort pastorat, som kanske omfattar en hel stad, öppnar det för möjligheten att den som bor i ena änden av staden, kan väljas till församlingsråd i andra änden av staden. Är det bra eller dåligt?

Möjlighet att ta ansvar där man är engagerad är en god ordning i ett senmodernt samhälle, där människors rörlighet är en självklarhet. Men därmed berörs en större fråga: den om fri eller rörlig församlingstillhörighet. Frågan har diskuterats länge, men kyrkans kvarnar mal långsamt. Intressant nog har Läronämnden inga teologiska skäl emot rörlig församlingstillhörighet. En församling konstitueras av ord och sakrament, säger man. Ändå väger territoriell tillhörighet tyngst. Trots det kan man alltså snart väljas till församlingsråd i en församling där man inte bor. Teoretiskt kan samtliga församlingsrådets ledamöter bo i en annan församling än där man ska ta ansvar.

Detta har sina risker. I tider av motgång visar det sig ofta att det är människor som bor på platsen som tar ansvar. Med fog kan man undra om Svenska kyrkan verkligen har tänkt klart kring frågan. Vad händer om bara fyra personer väljs, om dessa bor en bit bort och om de plötsligt tröttnar på att vara engagerade? Många är ”switchers”, som det heter på engelska, ”kyrkohoppare”, som för en tid kan vara intensivt engagerade på en plats. Plötsligt är det roligare någon annanstans. Vips, så är de borta.  

En nyordning är att valet av församlingsråd ska föregås av ett församlingsmöte. Alla församlingens röstberättigade kan då vara med och nominera personer till församlingsrådet.
Det folkliga ansvaret att nominera på ett klokt sätt är stort. Det är särskilt viktigt att till de nya församlingsråden föreslå människor som varit på plats ett tag, med lång förankring i det sammanhang i vilket de ska ta ansvar. Sådana som är beredda att stanna perioden ut. I vardagen är det ofta viktigare med trofasthet, än med våghalsiga utspel. Det handlar om enkla saker: att komma på sammanträden, vara påläst och ta ansvar för att lära sig det man inte kan. Den som är nyvald behöver stöd. Den som är omvald kan behöva förnyelse. Det gäller att vara förberedd och ha en tydlig strategi för hur dessa behov ska tillgodoses.  

En särskilt viktig uppgift har den som är ordförande, både i kyrko- och församlingsråd. För att odla en samtalskultur som gör att människor kommer till sin rätt. Vara så trygg att människors olikhet inte blir hot, utan tillgång. Kunna en hel del om formalia, så att debatt möjliggörs och beslut sedan kan tas. En ordförande har tillsammans med ämbetslinjen ansvar för att rätt frågor diskuteras.

Vad är rätt frågor? Det varierar såklart. Generellt är uppgiften att bygga församling så att människor förankras i centrum, så att gränserna blir oviktiga. Gudstjänsten måste ha centrifugalkraft, så att vi slungas ut i vardagen, till den enda plats där tron gör skillnad.

Man kan uttrycka förhoppningen att bön och bibelläsning är självklarheter bland kyrkans förtroendevalda. Vi tror ju att Gud har med saken att göra. Att den heliga Anden vill vägleda är inte en teoretisk trossats, inte något som bara har med gudstjänsten att göra. Anden sitter med vid sammanträdesbordet. Med rösträtt.
Nu ligger kyrkovalet bakom. Människor har valts utifrån förtroende. De har många viktiga vägval framför sig.