I dag kommer näringslivets tankesmedja Timbro med en rapport om den förment vänstervridna kyrkan. Under rubriken Omvägen om Gud redogör Annika Borg och Eli Göndör för forskning, opinionsundersökningar och egna studier. De ifrågasätter att kyrkan sysslar med klimatsmarta recept och filmpris. Mest kritik riktas mot biskopars utspel och brev på temat miljöpolitik, utrikespolitik (bland annat Israel-Palestinakonflikten), vapenexport, bistånd och socialförsäkringar.

Göndör och Borg tycker dels att biskopar och andra viktiga kyrkliga företrädare drivs mer av vänsterideologisk än teologisk övertygelse. Dels menar de att detta får Svenska kyrkan att lägga mycket av sin kraft på sånt som medlemmarna inte gillar och lite av sin kraft på sånt som medlemmarna gillar.

I kyrkovalet 2013 gick 30 procent av rösterna till Socialdemokraterna men bara tolv procent av de röstberättigade medlemmarna deltog, skriver Borg och Göndör. De menar att detta så försvagar mandatet för kyrkovalets vinnare att man i stället måste titta på olika undersökningar för att se vad medlemmarna vill. Nämligen att kyrkan ska sprida kristen tro och hjälpa utsatta i närmiljön men hålla sig borta från politiken.

Det är olyckligt att så många medlemmar struntar i kyrkovalet. Men det är också olyckligt att rapporten rundar valresultatet. Om kyrkovalet är en bristande demokratisk grund för kyrkan så löser man inte problemet genom opinionsundersökningar.

Vad är då lämpliga frågor för biskoparna att driva? Göndör och Borg pekar på vad lagen säger om Svenska kyrkans uppdrag och vad medlemmarna vill. Dock bestämmer ju biskoparna – som varken är medlemsvalda eller regeringsutsedda – själva hur de praktiserar sitt ansvar för till exempel diakoni. Som när de gör utspel för klimatet med hänvisning till att miljöförstörelse främst drabbar fattiga länder.

Begreppet profetisk diakoni skapades 2005 för att göra det politiska engagemanget mot regeringen Reinfeldt rumsrent i kyrkan. Det har forskaren Mattias Haglund kommit fram till, enligt rapporten. Men även om begreppet är nytt så är inte företeelsen det. Amos i Gamla testamentet ägnade sig åt profetisk diakoni när han kämpade mot klyftor i samhället och kritiserade dem som ”hindrar de fattiga att få sin rätt”. Det gjorde han utifrån en rättfärdighetsanalys som enligt Bibeln var ett tilltal från Gud, inte från socialdemokraternas partistyrelse.

Med detta sagt är det ändå hög tid att kyrkopolitikens socialdemokrater av trovärdighetsskäl kastar loss från moderpartiet. Bilda ett Socialdemokrater i Svenska kyrkan. Huvudsaken är att stå fria och inte låta partistyrelsen bestämma inriktningen på det kyrkopolitiska programmet.

När jag förra gången skrev detta i en ledare fick jag en arg reaktion från en S-politiker som tyckte att en kristen tidning borde förstå det fina i att ha stöd ovanifrån. Visst kan jag förstå det, men eftersom Stefan Löfven inte är Guds enfödde son så måste man säga att liknelsen haltar.

För övrigt är jag djupt skeptisk till att döma över huruvida andra kristna bottnar mer i sin politiska än religiösa övertygelse. Inte heller är jag övertygad om att större delen av kyrkans ledning är socialister. Det man kan säga är väl att biskoparna gott kunde tala mer om tro – väl medveten om att de ofta gör det utan att få genomslag i media.

För Göndör och Borg blir ord som "solidaritet", "rättvisa" och "klassklyftor" till röda skynken. Här finns ett observandum för kyrkliga ledare. Deras sätt att formulera och motivera sina utspel uppfattas av delar av medlemmarna som vänstervridet. Är det okej eller är det ett problem? Om de socialistiska markörerna är enbart språkliga och omedvetna, behöver man hitta ett annat sätt att underbygga sina utspel. Då kan man sannolikt också räkna med större uppslutning bland det partipolitiskt heterogena kyrkfolket.