Debatten inför årets Kyrkomöte har i mångt och mycket präglas av kyrkohandboken. Det är naturligtvis en av de viktigaste frågorna, men där finns även annat som handlar om kyrkans förnyelse. Fältprosten Sten Elmberg har lagt en motion om en ”rit vid skilsmässa”.

”– Nu tänker jag inte motsvarande vigsel, att det står i predikoturen; lördag kl.17, skilsmässogudstjänst. Nej, kyrkan ska erbjuda att människor kommer till kyrkan och att man kan jobba med frågan. Samtal, finnas i kyrkan, tända ljus, hitta steg hur man går vidare utifrån den nya situationen. Kyrkan kan ta ett ökat ansvar i detta att möta människor.” (Sveriges Radio).

Sten Elmberg vill väcka debatt om hur vi som kyrka kan möta och stödja människor också i denna svåra situation som ett uppbrott innebär. Kyrkan är med vid livets viktiga stunder. När ett barn döps och tas upp i församlingen, när brudparet vigs, och vid begravningen.

Det är högtid och vi firar och tackar för det som är, kommer eller har varit. Då infinner sig verkligen frågan om skilsmässan är något att fira? Det kan ju handla om att ha blivit övergiven av den ena parten, och det känns svårt och hårt, eller om att kärleken svalnat eller att man har utvecklats åt olika håll. Dessutom kan det vara situationer där ena parten är destruktiv och kontrollerande, och skilsmässan är nödvändig.

Men Sten Elmbergs förslag handlar inte om firande utan om självavård och försoning, att överlåta det som gått sönder i Guds händer och gå vidare. Det finns ofta mycket av skam och skuld vid skilsmässor, särskilt om man har gemensamma barn. Jag tror knappast att det kommer att bli kö till kyrkan till en sådan ceremoni, men för vissa kan det kanske vara en tröst och en hjälp att kyrkan finns med mitt i det svåra och såriga, också här.

För vi finns ju med vid andra kriser, på sjukhus, polisen och vid militära och civila insatser både hemma och utomlands. Sten Elmberg är ansvarig för själavården inom försvarsmakten, och är van att hantera svåra etiska frågor. Något som ibland ifrågasätts är att vi överhuvudtaget har militärpastorer.

Det beror förmodligen på någon missuppfattning om vad en sådan sysslar med. På försvarsmaktens hemsida kan vi läsa om hemvärnspastorn Johan Lundbys insatser under Aurora 2017, Sveriges första stora försvarsövning på över 20 år.

”Med mission att vårda själen.” ”Erfarenheten är att Johans funktion är efterfrågad, han har fullt upp under övningarna. Till stor del för att han själv är aktiv, hänger med plutonerna och finns där. Även gudstjänst och korum efterfrågas. Johan är snickare i grunden och till dessa tillfällen har Johan byggt ett fältaltare, som rymmer allt som behövs för att kunna hålla en gudstjänst var som helst, när som helst.” Forsvarsmakten.se

Att militärpastorer ifrågasätts av folk inom kyrkan kan också bero på en pacifistisk inställning och till att man är mot själva konceptet för ett militärt försvar. Jag kan förstå den hållningen, även om jag personligen inte delar den.

Vad gjorde jag själv under Aurora 2017? Min egen insats var blygsam och handlade om besök vid förläggningar, staber, välkomnande av soldater och ett korum (gudstjänst) tillsammans med hemvärnspastorn Per Schmidt.

Men det blev varma och fina möten och ett sätt att bereda mark och skapa relationer så att soldaterna vet att vi finns där, inte bara i solsken, utan även om det värsta skulle inträffa. Inte en enda gång föreslog någon att vi skulle välsigna vapnen, däremot bad vi för freden.

Min predikan handlade om hur vi ibland kan känna att vi omsluts av en närvaro som vi inte kan förklara. Den kan visa sig i de allra svåraste av stunder och kan skänka ljus, hopp och mening när allt faller samman.

En bön nedklottrad på en papperslapp, hittades i fickan på en amerikansk soldat, som stupade i ett slag i Nordafrika 1944.

Gud, vi har aldrig förr talats vid, du och jag, Men nu vill jag gärna säga: god dag! Jag trodde ju det man sa lite till mans – fast det var dumt – att du inte fanns. Först igår förstod jag, att det var lögn alltihop, För då såg jag din himmel där jag låg i en grop. Hade jag tagit mig tid att se på den förr, skulle jag för längesedan ha nått fram till din dörr. Vill du verkligen ta min hand? Det tvivlar jag på! Fast jag är nästan säker att du skulle förstå. Konstigt – först i denna helvetesdans, fick jag tid att se ditt ansiktes glans. Ja, nu finns inget mer att säga för mig. Jag är i alla fall glad, att jag fick träffa dig. Snart går vi till anfall, jag skall göra min plikt. Jag är inte rädd, så underligt. Nu kommer signalen – jag måste ge akt. Jag tycker om dig! Jag vill ha det sagt. Striden blir hård i kväll, vad jag tror. Vem vet, jag kanske kommer dit där du bor? Jag undrar– fast jag inte var vän med dig förr, om du står och väntar på mig i din dörr? Vad betyder det här? Jag gråter ju – jag! Varför möttes vi två inte förrän idag? Nu ska jag iväg. Käre Gud, adjö! Jag har fått tala med dig, och nu kan jag dö.

Denna bön eller dikt är stark, kanske upprörande, men ändå hoppfull. Den säger rätt mycket om varför kyrkan bör finnas med också där det inte är så enkelt, mitt i motsägelsen och det ofullkomliga.