Våga välja samtalet

”Jag vet inte om det, i detta nådens år 2018, är kontroversiellt att påstå att konstens och kulturens kärna är det besinnande och försonande samtalet med humanistiska värden som grund. Men. Granskas ska allt som inte står rätt till. Kommenteras ska allt som är intressant. Det hela handlar om det lilla ordet hur.” Det är Carolina Frände, konstnärlig chef på Kulturhusets barn- och ungdomsscen, som skriver en text om sorgen efter sin vän och chef Benny Fredrikssons död tidigare i vår (SvD, 2018-05-12). Frände landar i vikten av ett förändrat samtalsklimat.

Frände är inte ensam om att efterlysa ”det besinnande och försonande samtalet”. Den här ledarsidan har upprepade gånger under vårvintern på olika sätt berört behovet av ett ändrat debattklimat i Svenska kyrkan (t ex KT, 5 & 8, 2018). Och generellt tycks vår tid längta efter goda samtal. Kanske är podcastarnas förlovade tid – där samtalen framstår som oändliga i såväl antal som i längd – ett uttryck för just det. En längtan efter samtal som en reaktion på twittrandets rumphuggna repliker, instagramflödenas förutsägbara och ytliga statusuppdateringar eller debatternas och drevens oförsonliga tonlägen. Kan inte någon få tala till punkt om någonting viktigt?

Kristen tro är i mångt och mycket ett samtal. Kyrkan är en samtalsgemenskap kring texter där Jesus Kristus i någon mening är Guds egen replik in i det samtalet. Därför har kyrkan ett särskilt ansvar att vårda och värna samtalet. Det betyder inte att debatt ska undvikas eller att kritik aldrig ska levereras. Däremot ska tonen vara saklig och ärlig.

Mot denna bakgrund är det glädjande att i senaste Svensk pastoraltidskrift (10, 2018) följa samtalet mellan SPT:s Rolf Pettersson och ärkebiskop Antje Jackelén. SPT är en publikation som utger sig för att vara ”en röst för klassisk kristen tro i Svenska kyrkan” och självbilden är den kärleksfulle kritikerns, inte sällan med udden riktad mot kyrkans ledning. Därför är det bra att detta samtal äger rum. Det är så enkelt att i bubblornas tid tala om varandra istället för med. Dessutom kan det vara lockande att medvetet missförstå den andre för att göra egna poänger. Men i SPT:s artikel är mötet ett ärligt samtal om viktiga ting, såsom enheten i kyrkan, minoriteters ställning inom kyrkan och den nya Kyrkohandboken.

Dessutom är samtalets innehåll hoppfullt. Visst finns frågor som inte hinner utvecklas eller där oenighet kan anas. Men samsynen i flera grundfrågor framgår också. SPT:s redaktion skriver i en egen kommentar till samtalet: ”Oavsett var vi befinner oss på den kyrkliga kartan delar vi ambitionen, att kyrkan måste vara ett tecken i en alltmer sekulariserad värld, en tydlig närvaro i ett samhälle som tenderar att bli ett sekulärt samhälle. Om detta är vi överens med ärkebiskopen”.

Slutligen bådar även tonen i samtalet gott. Uppgifter till ledarsidan gör gällande att stämningen var mycket god. Det gläder extra och visar vad det är att vara kyrka: att stå ut med, leva med och samtala med varandra, trots olikheter.

Ibland väljs dock tystnaden som alternativ istället för samtal, inte sällan av dem i ledande befattningar. Flera, oberoende av varandra, vittnar om en utbredd tystnad från Kyrkans hus – det kan gälla tjänstetillsättningar, frågor som behöver besvaras, debattsvar som efterfrågas, etcetera. Det är naturligtvis inte acceptabelt, och att till exempel läsa Anders Kristoffersson, kyrkvärd i Ålidhems församling, är djupt beklämmande: ”Jag [har] i denna tidning sju gånger haft i princip samma frågor om innehållet i prästutbildning och kyrkans
lärande [och] ingen ansvarig har reagerat.”

Lika glädjande som goda samtal är, lika bedrövligt är det när de uteblir. Carolina Frände skriver: ”Vi måste vilja samtalet. Vi måste ömsesidigt vilja låta oss påverkas och förändras i samtalet. Vi måste arbeta för att samtalet inte går under bakom defensiva och offensiva jag-formuleringar”.