Var hamnar jag på kyrkans nya spelbricka?

Vid årsskiftet börjar Svenska kyrkans nya organisation att gälla. Förberedelserna är i full gång. Den som varit med ett tag hoppar kanske inte jämfota av förväntan. Organisationsförändringar är inte en frälsningsfråga.

Trots det är den stundande omställningen viktig. Främst för att tider av förändring kan vara incitament för att tänka nytt. Invanda strukturer utmanas, sådant vi vant oss vid hamnar i strålkastarbelysning och ifrågasätts. Människor är olika rustade för att möta förändring. Därför är det illa när de som berörs inte upplever sig vara involverade. I tider av nyorientering är information viktig, det vet vi. Än viktigare är att många görs delaktiga i förändringsprocessen. Kanske ska 2014 uppfattas som ett provår. Sedan är det självrannsakan som gäller. I bästa fall är man beredd att lära av misstagen.  

I en förändringsprocess ställer människor som är berörda ofta tre frågor. Den första lyder: hur blir det med mig? Den andra: hur blir det med mig? Och den tredje: hur blir det med mig? Detta underskattas ofta. De i ansvarig position tycks ibland tro att man måste välja mellan toppstyrning och delaktighet. Men perspektiven utesluter inte varandra. I själva verket är det när man glömmer det senare, som det förra blir verklighet.

I förändringens tid behöver kyrkan trygga ledare. Sådana som vet att lyssna länge, våga ändra uppfattning och lugnt kunna fatta skarpa beslut. När vägvalen gjorts behöver man fortsätta att lyssna. Kanske ge meningsmotståndare rätt i att deras åsikter, omvandlade till beslut, hade kunnat göra gott på andra sätt. När den enskilde tas på allvar i en genomlyst förändringsprocess, är det möjligt att acceptera att allt inte går ens egen väg. Ibland talar man om lyssnandets triangel, att det gäller att lyssna balanserat: till Gud, sig själv och andra. Om det första glöms bort är man inte längre kyrka, om det andra förbises blir man ett rö för vinden, om det tredje försummas blir man obehagligt auktoritär.  

En viktig del av förberedelserna inför årsskiftet är val av församlingsråd. Just nu funderar många på vilken verkan namnförslagen vid nomineringsmötena ska få. Spelar det som sägs där roll eller slår bara den partipolitiska strukturen igenom? Det är viktigt att komma ihåg att nomineringsmötena kommer ur den gamla tanken om församlingsmöten. Dessa skulle finnas för att mångas röster skulle höras. Det är alltså en fråga om delaktighet. Då gäller det att lyssna noga.

I nästa steg kommer nyvalda kyrkofullmäktige att utse församlingsråd. Då väcks frågan om relationen mellan församlingsråd och kyrkoråd. Enligt den undersökning som presenteras i tidningen i dag vet de flesta inte hur man ska göra. Ska till exempel församlingsråden vara representerade i kyrkorådet?

Ett alternativ är att stärka den pastorala ledningen genom att forma en ledningsgrupp runt kyrkoherden. Det skulle vara i strukturutredningens anda att på detta sätt tydliggöra den pastorala ledningen. Frågan är om de två perspektiven måste utesluta varandra. Bäst vore att både bilda ledningsgrupper med kyrkoherde och församlingsherdar, och i möjligaste mån se till att församlingsråden är representerade i kyrkoråden.

Viktigast är att inte blanda ihop organisation och organism. En bra organisation behövs för att livet ska pulsera i de lokala gudstjänstgemenskaperna. Allt som görs i tider av strukturförändring måste syfta till att minimera byråkrati och pappersexercis. Här krävs idémässig klarhet. Det är så lätt att livet blir systemets fånge. I förberedelsearbetet inför det nya behöver därför Svenska kyrkans företrädare på alla nivåer vara på tårna, för att försvara organisationens enkelhet, så att trons liv i gudstjänst och vardagshandling hamnar i centrum.
Vid kyrkoårets slut är frälsningsfrågan ett viktigt tema i Svenska kyrkans gudstjänster. Det handlar om helt andra saker än strukturer och organisation. Ett memento inför årsskiftet.