Genom att möta människor som lever polyamoröst låter Svenska kyrkan mångfalden tala utifrån sin egen erfarenhet. Så kan vi alla också lära oss mer om vad det är att vara människa. Svenska kyrkan i Malmö bjuder under sommarens Pride in till samtal om polyamori.
Svenska kyrkans uppdrag är försonande mångfald. Under Pride blir mångfalden extra synlig i regnbågens alla färger. Ett av regnbågens spektra är polyamorös identitet. Polyamori innebär förmågan att känna romantisk kärlek till mer än en person åt gången. Det går inte att förenkla begreppet polyamori till det som ibland kallas ”öppna förhållanden”.
Svenska kyrkan i Malmö bjuder under sommarens Pride in till ett samtal om polyamori i en av stadens citykyrkor, S:t Johannes kyrka. Är polyamori eller flersamhet något som Svenska kyrkan överhuvudtaget ska samtala om? Vilka skulle skälen i så fall kunna vara?
En traditionell klassisk kristen syn på äktenskapet tillhör vårt arv, det vill säga att förbundet mellan två individer är sakramentalt och heligt, det symboliserar Kristi kärleksförbund med sin kyrka. Med detta synsätt förstås äktenskapet som en gudomlig ordning, en djup enhet som hör till skapelsen och som människan inte kan förfoga över eller ens greppa med sitt förstånd. Denna teologi har format mångas drömmar om den ende/enda som finns där någonstans, ämnad enbart för mig och i vilkens famn jag kan lägga hela mig. Är inte kravet som ligger dolt i detta egentligen ouppnåeligt? En människa kan aldrig bära någons behov fullt ut eller uppfylla all längtan. Ingen kan heller ta eller bära Guds plats i någon annan människas liv.
Kärleken är och ska vara centrum i den kristna tron. Vi talar mycket om kärleken och uppdraget är att inte stå i vägen utan ge rum och rymd för den. Kärlekens källa, ursprung och grund finns i en treenig Gud. Förebilden är Jesus Kristus liv och gärning. Guds förlåtelse och försoning genom Kristus öppnar ständigt upp för kärlekens nya möjligheter och flöden. Tron är att kärleken alltid är större. Kan det betyda att den också är omöjlig att begränsa och inte bör kontrolleras av normsystem som ibland kan upplevas både oreflekterade, rutinartade och stagnerade?
Det svenska samhället accepterar i dag helt självklart en slags flersamhet som tar sin början i en tvåsamhet som kan brytas genom en skilsmässa, varpå sedan ett nytt äktenskap kan följa med löften som ännu en gång avges framför ett altare. En flersamhet som däremot existerar i exempelvis en tresamhet är fortfarande något som kyrkan inte har närmat sig. Rädslan att uppfattas fel och antas förespråka månggifte kan vara en mycket rimlig anledning till detta. Men, människor som lever i flersamhet kan komma att uttrycka önskemål om kyrkans välsignelse. Finns det en reflekterad beredskap för detta så det kan leda till goda och befriande samtal? Svenska kyrkans hållning är i dag att stödja och välsigna livslånga, trofasta parrelationer. Men människors egna överenskommelser, löften till varandra och vad som personligt läggs i innebörden av trohet vet vi väldigt lite om.
Det är livsbejakande, själavårdande och en pastoral omsorg att lyssna på de röster som vill leva och redan lever utanför tvåsamhetsnormen.
Det är livsbejakande, själavårdande och en pastoral omsorg att lyssna på de röster som vill leva och redan lever utanför tvåsamhetsnormen. Det som rör sig i människors huvud och hjärtan är kyrkans angelägenhet. Ett samtal kring polyamori eller flersamhet visar att Svenska kyrkan vill förstå något fördjupat om människans själsliv och hur innersta behov uttrycks. På detta sätt kan kyrkan lära, bidra i samtalet, ge plats och möjligheten för människor att spegla sig i varandras berättelser om kärlekens gudomliga ursprung och olika ”ansikten”.
Genom att möta människor som lever polyamoröst låter Svenska kyrkan mångfalden tala utifrån sin egen erfarenhet. Så kan vi alla också lära oss mer om vad det är att vara människa. ”Tvåsamheten” och ”flersamheten” kan med fördel mötas i ett berikande samtal kring fördjupade frågeställningar kring trohet, svartsjuka, ärlighet, tillit, sårbarhet, jämlikhet, hur kärleken hålls levande och räcker till.
Vi vet att skilsmässostatistiken är mycket hög. Människor vigs och välsignas och det som började innerligt och ärligt kan sluta i uppbrott. Är det så att den starka tvåsamhetsnormen kan tänkas leda till att människor upplever sig nödda och tvungna att genomgå skilsmässa och uppbrott i rädsla för att dela och samtala om inre behov eller önskan om en förändring? Exempelvis erkännandet av en romantisk kärlek till
ytterligare en person?
Att tala om bristerna som finns i tvåsamhetsnormen och i den romantiska drömmen om ”den ende” kan komma att bli nödvändigt för att kyrkan ska kunna verka för upprättelse och befrielse i vår tid.
Gud själv finns i en pågående process och relation som vi kallar för treenigheten. I denna flödar och pulserar den jämlika, tillitsfulla och ömsesidiga Kärleken. Denna Gud har i sin tur skapat oss till en rik mångfald i sprakande regnbågsfärger. Denna Gud kallar också människan att utforska kärlekens djup, höjd och bredd.
Helena Myrstener, Präst i S:t Johannes kyrka i Malmö
Gunilla Hallonsten, Kyrkoherde, Malmö
LÄGG TILL NY KOMMENTAR