De hoppas få fransk asyl efter avslag i Sverige: "Många fler är på väg"

Efter det tredje avslaget, fattade 17-årige Rashid sitt beslut. Han skulle lämna sin svenska familj som han bott hos sedan 2015 för att resa till Frankrike.

Rashid packade sin väska, tog farväl av sina vänner, klasskamrater, lärare, gode man och svenska familj på samma sätt som han ett par år tidigare tagit farväl av sin afghanska familj i Iran. Utan att veta vad eller hur han skulle göra när han kom fram, begav han sig iväg.

Det enda han visste var att han måste ta sig till Paris och försöka få Frankrike att vilja ta emot honom. Varken i Sverige eller Afghanistan fanns någon framtid.

– Jag var ledsen när jag åkte. Jag tyckte om min svenska familj och jag hade fått kompisar. Jag trodde ju att Sverige skulle bli mitt nya land, säger han på klingande svenska.

Runt bordet i källaren i Svenska kyrkan sitter en grupp unga pojkar, 17, 18, 19 år gamla. Deras historier påminner om varandras. De är afghaner men växte upp i Iran, kom till Sverige efter en flera månader lång flykt under svåra förhållanden, hamnade på ställen som Eskilstuna och Rättvik, gick i skolan, lärde sig svenska, fick kompisar. Men i takt med avslagen från Migrationsverket och domstolarna som ansåg att asylskäl saknades, växte förtvivlan och beslut fattades.

De tog fasta på ryktet de hört. Paris blev målet.

– De första veckorna bodde jag under en bro och i ett läger, berättar en pojke. Det var svårt, jag visste inte hur jag skulle få mat. Det var väldigt kallt i februari. Jag blev bestulen på mina saker.

– Och jag bodde vid Porte de la Chapelle, i ett stort läger utomhus med många hundra män. Polisen kom ibland med hundar.

Efter flera månader i mångmiljonstaden har de lärt sig hur de ska komma i kontakt med myndigheter, hur de ska söka tillfälligt boende hos frivilligorganisationer, hur man som minderårig kan få matkuponger. Det är svårare när man över 18 år.

Nu väntar de på svar från myndigheterna och frågorna är många. Finns deras fingeravtryck från Sverige även i de franska systemen? Hur ska jag uttrycka mig för att ha en chans att stanna här?

Via Facebook och kompisar kom de i kontakt med Svenska kyrkan i Paris.

– Jag blev jätteglad när jag kom hit första gången. Jag kände mig hemma här, fick duscha och tvätta kläder.

– Ibland kommer jag hit och sover på en soffa, det är lugnt här.

Några av de unga männen skulle resa tillbaka till Sverige så fort de fick möjlighet att byta ut sin papperslösa tillvaro, någon annan är bitter på Sverige och vill inte återvända.

Ingen av pojkarna vill visa sitt ansikten på bild eller uppträda med namn. De vill inte bli igenkända i Sverige eftersom de avvek som de gjorde.

Flera av dem var aktiva i församlingar i Sverige. Deltog i kyrkans integrationsprojekt, gick på språkkafé. De kände sig hemma i kyrkan och under våren har fyra av dem gått på dopsamtal i Paris hos diakoniassistenten som också är islamolog och teolog. På midsommardagen döptes samtliga fyra.

Varför ville ni bli kristna?

– Jag är trött på islam, de är för mycket bråk kring sunni och shia, jag orkar inte mer, säger en av pojkarna. Kristendomen är en fri religion, den har regler, men ger samtidigt frihet.

– Man var snäll mot mig i kyrkan i Sverige, jag fick vara bara jag, säger en annan. Jag känner mig fri och bekväm här i kyrkan, jag kan tänka på allt och prata med alla.

Hamid bor på ett tillfälligt boende i södra Paris tillsammans med tre andra i ett litet rum. Gitarren han fick i Sverige kom med.

– Jag började spela när jag var fjorton och i Sverige hade jag en jättebra gitarrlärare. Jag tyckte väldigt mycket om honom. Jag tränade mycket, och min lärare och jag hade konserter tillsammans. Det är länge sedan jag åkte nu, vi har ingen kontakt. Men jag försöker spela minst en timme varje dag. Det måste man om man ska bli bättre.

På sitt kontor ett par våningar upp brister kyrkoherde Tanja Kamensky ut i gråt. Hon har arbetat som präst i Utlandskyrkan i sju år och den förtvivlan som hon möter hos de unga flyktingpojkarna är överväldigande.

– Jag känner inte igen Sverige längre, säger hon. Det Sverige som fanns förut finns inte längre, det känns hårt och kallt. Med den asylpolitik som förs i dag, trycker man ut problemet till andra länder med svåra konsekvenser för de här unga männen. Det är ovärdigt Sverige.

– Det är fel att det ska ta två, tre år att ge besked om asyl. Men dessa unga är Sveriges ansvar när de varit så länge i vårt land och blivit en del av vårt samhälle. Tänk om man kunde se vilken fantastisk resurs de är i stället för att kasta ut dem?

Tanja Kamensky samlar sig och blir återigen den vanliga ganska tuffa kyrkoherden och arbetsledaren som hon är. Tillsammans med maken, församlingens diakoniassistent, Stefan Kamensky och komminister Tua Sällström vill hon lyfta problemet; vad händer med dem som får nej på asylansökan? Varför kommer så många till Paris trots att utsikterna att få stanna här också är små?

– Det här började på senvintern, säger hon. De första flyktingarna började komma från Sverige och vi visste först inte hur vi skulle ta emot dem på bästa sätt. Livet här under broarna är hårt och det är långt från den trygghet de upplevt i Sverige. Nu har vi kontakt med ett 20-tal.

Eftersom flyktingarna lämnat sina fingeravtryck vid ankomsten till Sverige, det första landet de sökte asyl i, och fått avslag, dröjer det fyra år innan de kan söka uppehållstillstånd igen, oavsett var i EU samt i ytterligare några så kallade Dublinstater som de söker asyl i.

Vad kan ni göra för de här unga männen?

– För att försöka styra upp vår verksamhet, gjorde vi en lista över saker vi kunde hjälpa till med, erbjuda mat till den som är hungrig, en soffa att vila på om man är trött, en dusch, en tvättmaskin, en kristen gemenskap, samtalsstöd, en oas. Församlingen har varit väldigt förstående och samlat in kläder som vi sedan har delat ut.

Känner ni att ni skulle vilja göra mer, att ni räcker till?

– Vi önskar att vi kunde göra så mycket mer. Vi har tänkt över noga vad vi kan göra, vi har läst biskopsbrevet om att döpa asylsökande och försökt navigera rätt. I våra funderingar fanns hypotesen att enbart ägna sig åt det här, att stötta unga personer som fått avslag. Men det går inte. Vi är en församling med alla delar i vårt uppdrag och skulle vi göra en sådan sak, finns det kanske inte en församling om tre år. Men vår ordinarie verksamhet har redan börjat påverkas.

Vad händer om fler kommer under hösten?

– Vi vet inte, vi är redan ansträngda av den situation vi har.

Behöver ni hjälp från Svenska kyrkan centralt?

– Vi skulle vilja ta del av kyrkostyrelsens öronmärkta pengar för arbete med flyktingar ute i församlingarna, men vi har precis fått reda på att dessa pengar bara är till för församlingar i Sverige. Jag förstår inte varför vårt arbete inte räknas på samma sätt som andra församlingars arbete.

– Jag vill att svenskarna ska förstå vad som händer, problemet försvinner inte bara för att Sverige avslagit asyl för dessa unga människor. Det här slutar inte, problemet byter bara plats.

Vad ska ni i församlingen göra i höst?

– Vi ska organisera verksamheten, som språkkafé med äldre som bott här länge och som kan både svenska och franska. Men belastningen är hög. Den nya situationen har vi egentligen inte resurser för, säger Tanja Kamensky.

Stefan Kamensky nickar instämmande:

– Jag tror att det här blir en skamfläck i svensk historia när man tittar tillbaka, säger han och berättar om den totala avsaknaden av skyddsnät som gör de här killarna så utsatta.

Kyrkans Tidning följer med Rashid till en plats där män sitter och väntar i en kö. Kön leder till en port som ska öppna dagen därpå. Innanför dörren sitter någon som kanske kan erbjuda ett tillfälligt boende. Han med sina kunskaper försöker hjälpa de kompisar som kommit ner och som ännu inte är orienterade i det franska systemet.

Rashid, tror du att det kommer fler unga män ner till Paris?

– Absolut, jag har kontakt med flera som har hört att det ska vara lättare att få stanna i Frankrike än i Sverige. Jag tror att många, många kommer i höst.

Innan vi skiljs åt frågar han om höstterminen har börjat i Sverige. Den här gången är han inte med.

Fotnot: Rashid och Hamid heter egentligen något annat.