Nyhet

Hoppet lever under broarna

Svenska kyrkan i Paris var i höstas hårt ansträngd av det stora antal unga afghaner som nekats asyl i Sverige och som tagit sig till Paris i hopp om en ny asylprocess. Med hjälp av en ny diakoniassistent har församlingen mött de nya behoven. Verksamheten har breddats, bland annat med språkkafé.

Vid Porte de la Chapelle i norra Paris finns ett jättelikt läger. De dubbla raderna med små campingtält sträcker sig så långt man ser av boulevarden. Skymningen faller och kvicksilvret i termometern har krupit ner till tre grader. Det är här eller runt Gare de l ’Est som de flesta afghaner från Sverige bor när de först kommer till Frankrike.

I ett tält under motorvägsbron tittar Khalil fram. Han har bott i Karlstad i två år, men sedan han fått avslag på sin asylansökan reste han hit för två månader sedan. Han har inte kommit längre än till tältlägret, men hoppas på en framtid i Frankrike. Det är svårt att veta vart man ska vända sig i det nya landet, språket är främmande och den juridiska snårskogen svårgenomtränglig. Men landsmännen som kommit längre i processen bjuder på det de vet.

Privatpersoner och frivilligorganisationer kommer då och då med mat och filtar. Januarikylan är rå, men svårast är ovissheten och saknaden efter nära och kära. Släkten hemmavid har lämnats för flera år sedan, men sorgen efter nyvunna kamrater i Sverige, omtyckta skolor, lärare, familjehem och andra boenden finns där också.

Khalil har adressen till Svenska kyrkan och kanske tar han sig dit någon dag. Där kan han ladda telefonen, duscha, äta, prata med någon som orkar lyssna och vila på en soffa i värmen. Det vet Amir som visar oss runt.

Kyrkans Tidning träffar Fhawad som går till Svenska kyrkan varje dag för att känna gemenskap och höra efter om han kan göra något, kanske visa någon hur tvättmaskinen fungerar eller prata med en nyanländ.

Han blir glad över vår uppmärksamhet och visar oss sitt liv som finns samlat i telefonen, minnen och människor från oktober 2015. Då kom han som femtonåring till Stockholm med tåget från Köpenhamn.

En lång och svår resa från norra Afghanistan, då hans bror försvann, var över och han fick ett lugnt liv i skolan och så småningom ett uppskattat gruppboende. Svenska blev hans åttonde språk.

På väg till rummet han bor i, en timmes resa från centrum, går vi förbi ett vitt hus i sten. Fhawad skiner upp och berättar:

– Det där är mitt favorithus här i Paris. Det är så likt gruppboendet i Spånga som var mitt hem. Jag var lycklig och tyckte så mycket om Sverige. Det är det bästa landet jag vet. Titta, här är boendet på resa till Gotland, det tyckte jag var så fint. Här är mina kamrater. Vi hade roligt, säger han och visar flera bilder i telefonen.

När han fick avslag på sin ansökan om att få stanna i Sverige, försvann gnistan berättar han. Han slutade gå till skolan, han ville inte gå till gymmet. Han sa inget till någon utan åkte bara in till skolan för att lämna tillbaka datorn som han fått låna. Dagen efter reste han till Paris och en ny asylchans som han ryktesvägen hade hört talas om. När han försvann, polisanmälde hans gode man honom.

Liksom för andra afghaner som börjar en ny asylprocess var Fhawad tvungen att lämna sina fingeravtryck hos franska myndigheter. Finns fingeravtrycken redan i systemet från Sverige inleds en så kallad Dublinprocess som innebär att Frankrike har sex månader på sig att skicka tillbaka den asylsökande till Sverige.

Finns inte fingeravtrycken, på grund av något fel i systemet, följer en så kallad normal process då den asylsökande så att säga startar om sin asylansökan i EU. Fhawads fingeravtryck fanns inte i databasen och om några veckor får han veta om Frankrike anser att han har skyddsskäl.

– Men intervjun på det franska migrationsverket gick inte bra. Både tolken och tjänstemannen skrek åt mig. Jag var helt ensam med dem och jag hade svårt att få fram det jag ville. Jag är mycket orolig för vad som ska hända nu.

Kyrkans Tidning lämnar Fhawad i hans pyttelilla rum. Kvällen ska han tillbringa med att titta på kärleksfilmer på hindi på Youtube. Svenska 90-talsfilmen Vinterviken är annars favoriten.

Dagen efter på Svenska kyrkan på rue Médéric i Paris.

Det är eftermiddag och åtta svenska volontärer har kommit för att undervisa i franska i språkkaféet för afghanerna. Det flesta är pensionärer som i flera fall bott över 50 år i Frankrike.

Kerstin Mallet kom för kärlekens skull till Frankrike 1965, men för fyra år sedan blev hon änka. De tre barnen är utflugna sedan länge och hon är med i församlingens hembesöksgrupp och hon kommer gärna till seniorluncherna. Att jobba som volontär med språkundervisning är bara roligt, tycker hon.

– Mina barn skojar med mig och säger: ska du lära ut franska, du som har en svensk accent och gör lite fel med de nya uttrycken. Men vad gör det? säger hon och skrattar. Inlärning är kopplat till glädje och entusiasm, anser hon och vänder sig åter mot sin fredagselev och pekar på stencilen på bordet mellan dem.

– Non, Reza. La femme à côté de moi a les cheveux blancs, säger Kerstin med låtsassträng röst och börjar skratta igen.

Reza skrattar också. Det blev inte helt rätt, men han försöker igen. På fredagarna kommer han hit och försöker tränga lite djupare in i det franska språket för varje gång. Men det är svårt. Nyss lärde han sig svenska och trodde att det skulle bli hans nya vardagspråk, men nu har han börjat om.

Tua Sällström är komminister i församlingen. Hon har i snart ett år arbetat nära de afghanska unga männen, många gånger unga pojkar, och hon har svårt att värja sig mot deras hårda tillvaro. Hon håller tät kontakt med de flesta av dem, oftast på sociala medier. Plötsligt kommer Fhawad och Tua reser sig fort och ger honom en kram.

– Jag hörde att du var ledsen i går. Var det en jobbig kväll? Vill du prata en stund?

Det vill Fhawad och de går in på Tuas kontor.

När Kyrkans Tidning först uppmärksammade de unga afghanerna i Sofiaförsamlingen i Paris i början av september i fjol, var läget ansträngt. Den stora mängden unga män som fått avslag på asylsökan i Sverige, gått under jorden och tagit sig hit hade överrumplat församlingen.

Den första tidens osäkerhet kring hur många som skulle komma och hur man bäst kunde hantera mottagandet, byttes i handfast struktur när Sara Brachet anställdes som diakoniassistent den 2 oktober tack vare 180 000 kronor som på kort tid trollats fram av Utlandskyrkan.

Hon arbetar deltid till och med sista mars, men församlingen har nästintill lovats ytterligare tre månader. Sedan vet man inte vad som händer.

Sara Brachet kommer ursprungligen från Uppsala men har bott i Paris i snart 30 år. Hennes tvåspråkighet, flyktingengagemang och kunskaper om det franska samhället betyder mycket, säger kyrkoherde Tanja Kamensky.

– Vi hade redan innan Sara kom tänkt igenom vad vi som församling kunde och skulle göra för flyktingpojkarna. Det handlade ju också om att vi har en verksamhet i församlingen som våra medlemmar förväntar sig och som vi ville fortsätta med. Vi gick på knäna och förstod inte hur vi skulle kunna frigöra resurser för detta. Tack vare Sara har vi fått till ett arbete som fungerar. Insamlingar av mat och kläder liksom språkkafét engagerar våra församlingsmedlemmar och uppmärksamheten har lett till att församlingar i Sverige skickar bidrag till oss. Det tycker vi är helt fantastiskt och vi är oerhört tacksamma.

Församlingen har satt upp ett konto där de öronmärkta pengarna för arbetet med flyktingarna samlas. Sammanlagt omkring 100 000 kronor har hittills kommit in från församlingar och Skut-råd i Sverige.

– Vi har landat i att en del av pengarna ska användas till ett par timmars rådgivning i veckan för flyktingarna här i kyrkan hos en fransk jurist specialiserad på asylrätt, förklarar Sara Brachet som säger att möjligheterna att få stanna i Frankrike ökar med rätt juridisk argumenatation.

I Saras Facebookflöde finns omkring 80 unga asylsökande afghaner som hon håller kontakt med här i Paris. Några kommer någon enstaka gång till kyrkan, medan ett 20-tal kommer flera gånger i veckan.

– Nu börjar beskeden komma för pojkarna som kom hit först och vi försöker rusta oss för avslag. Några mår naturligtvis sämre än andra och vi har flera självmordsbenägna. Vi försöker finnas till så mycket vi kan för dem som behöver prata. De här unga mäniskornas sociala nätverk är ju så gott som obefintligt.

Att koppla verksamheten med de unga flyktingarna till övriga verksamhet är viktigt för församlingen, bland annat lagade några pojkar afghansk mat till kyrkostämman i november och till några andra arrangemang.

– Att skapa förståelse för varandra gör man bäst när man faktiskt träffas och börjar prata, säger Sara Brachet. Vi önskar att kontakten så småningom kan leda till att någon kan tänka sig att låta en ungdom bo hemma hos sig, för det är en bostad och ett sammanhang som dessa unga ensamma pojkar allra mest behöver.

Vi säger hejdå till sjuttonårige Fhawad. Innan vi skiljs åt frågar vi hur hans drömscenario ser ut, några år in i framtiden.

– Jag hoppas att Frankrike blir mitt nya hemland på riktigt och min dröm är att en familj vill låta mig bo hos dem, att jag kan gå i skolan. Mer vet jag inte. Det enda jag är säker på är att jag vill bli en bra person.

Fotnot: De afghanska namnen är fingerade

Hoppet lever under broarna i Paris from Kyrkans Tidning on Vimeo.

LEDIGA JOBB

64

E-tidning

Kyrkans Tidning nr 42 2018