Den nya gärningsläran

Skippa köttet. Hjälp en flykting. När kyrkan talar till folket hamnar bön och gudstjänst i bakgrunden. Är det en ny gärningslära som tar form?

Hur ska man leva som kristen? Svaret på trons mest konkreta fråga var länge om inte enkelt så åtminstone tydligt. Kyrkans budskap om den kristnes vardag kretsade kring privatmoralen, med sexualiteten i särskilt fokus.

Kännetecknande för en kristen livsstil var att den avvek – mer eller mindre, beroende på var i det kyrkliga landskapet man befann sig. Kännetecknande var också kyrkans tillämpning av de så kallade stororden, även när publiken var den breda allmänheten. Synd, nåd, frälsning, försoning. Ingen undgick terminologin.

Det var då.

I dag är kyrkan för många associerad med en oförmåga att tala om tro och en desto större benägenhet att tala om miljö och rättvisa. Effekten blir å ena sidan att man uppfattas som vag. Varför står inte kyrkan upp för sitt kärnvärde? Å andra sidan att man på nytt använder pekpinnar, fast av annan sort. Du där – du köper väl ekologiskt?

Som färskt exempel på denna speciella kombination av utslätat och explicit budskap kan man ta årets fastekalender, där råd som ”Ha tålamod” och ”Le mot de du möter” blandas med ”Byt ut en vara du handlar mot fair trade” och ”lär dig något om mänskliga rättigheter, även i krig”.

Bakom utvecklingen ligger behovet att fjärma sig från rollen som dömande överhetskyrka och tala ett språk som människor förstår. En ambition få protesterar mot. En annan drivkraft är förstås att väcka skapelseansvar hos en mänsklighet som bokstavligt talat är på väg att förstöra hela planeten.

Frågan är bara vad som händer när kristet liv blir en lista över presterad duktighet. Är uppmaningarna om miljövänliga resor och rättvisemärkta produkter i själva verket en ny gärningslära?

Och vad innebär det i en samtid där hela den omgivande kulturen präglas av en sekulär dito? Vår relation till miljön är i dag bara är ett av flera områden styrda av ett slags avlatsprincip, där inte minst vår syn på kropp och hälsa förvandlats till ett enda stort existentiellt transaktionssystem.

– Kyrkans behov av att vara motkultur har på många sätt minskat. Då minskar också den synliga avvikelsen i vad det är att leva ett kristet liv.

Det säger Ludvig Lindelöf, präst i Carl Johans församling i Göteborg.

– Luther var den store protestanten mot tron på att om vi bara gör rätt så löser det sig. Vi blir frälsta genom tro, inte gärningar. Men det gör inte gärningen oviktig. Tvärtom. Det är när tron påverkar mina gärningar som den blir trovärdig.

Trots Luthers generaluppgörelse har tendensen till gärningslära återkommit genom historien, liksom uppfattningen att den kristna tron är en fråga om rätt, läs: avvikande, livsstil. Parallellt med kyrkan som vag lever bilden kvar.

– Jag och en kollega var nyligen DJ:s på krogen. Vi hade prästskjortor på oss, det var otroligt uppseendeväckande. Om någon svär i min närhet ber de om ursäkt.

Han påminner om att mycket av det som kyrkan nu artikulerar är sådant hon alltid talat om. Rädda världen, ta hand om din nästa, värna främlingen. När de gamla stororden försvinner från ordlistan parallellt med att tongivande krafter i omvärlden artikulerar samma etiska ideal som kyrkan försvinner skillnaderna. Det är egentligen inte så konstigt.

Men risken är att det reduceras till gärningslära.

– Gärningsläran har två sidor. Det vi gör för nästan och det vi gör för att visa upp oss för nästan. Som att gå med i rätt grupper eller skriva på Facebook att vi engagerat oss i en flyktingaktion.

Eftersom samtiden triggar till identitetsbyggande har vi en särskild blick på oss själva och det vi gör. Det finns en norm som säger: Det här borde jag visa upp.

Vad talar kyrkan om i dag när det gäller kristet liv i handling?

– Utåt sett talar kyrkan om ekologiska kriser, flyktingkriser. Kristna praktiker som bön och gudstjänst lyfts inte upp lika stort. Kommunikationens metod är att ha låg tröskel. Problemet är att uppmaningarna lyfts ur sitt sammanhang.

Budskap som ”ta ett glas vatten och tacka för att det är rent”, är i grunden väldigt evangeliska, menar Ludvig Lindelöf. Jesus tog ett bröd, tackade och delade ut. Men i ett material som en fastekalender blir det förenklat till en nivå som snarare passar för barnsamlingar eller som ledarhandledning.

Han påminner om kristendomens dubbla riktning. Den bearbetar det historiska – traumat, skulden och Jesu död. Men den blickar även framåt: Hur kan det nya växa? Kristendomen talar också om relation. De som är i kyrkan har relation till varandra, sin omvärld och till Gud.

När budskapet ges i form av korta uppmaningar via sociala media syns inget av detta. Sambanden försvinner.

– Kyrkan blir i stället en moralisk överlägsen röst som säger ”gör det här så blir det bra”. Det blir en predikan om duktighet.

Så ser dagens paradox ut. Kyrkan väcker skuld. Men vågar samtidigt inte tala om den.

Det beror inte bara på att man är rädd för att använda en belastad terminologi, menar Ludvig Lindelöf. Det handlar också om förlorad kunskap.

– Det låter drastiskt, men jag tror att kyrkan på ett sätt inte riktigt längre vet vad synd, skuld och förlåtelse innebär. Nu får vi en ny kyrkohandbok med nya syndabekännelser. Men det är egentligen inte det vi behöver. Det vi behöver är en bättre förståelse för vad synd och skuld är. Omvärlden har ändrats totalt sedan termerna var allmängods.

Hur talar kyrkan om försoning när hela samhället präglas av gärningslära? Mycket av det vi sprider på nätet och i andra sammanhang är ett försök att visa sig rättfärdig. Det finns en stark skuldkänsla i vår tid, konstaterar Ludvig Lindelöf. Hur ska evangeliet i Jesu död och försoning formuleras för att svara upp mot den? Var finns friheten för de avlatsberoende på Facebook?

Det är i frågan om stororden som utmaningen ligger. Inte i anklagelsen om den politiska kyrkan. Kyrkan är, har alltid varit och kommer alltid att vara politisk. Ludvig Lindelöf berättar att han läser Bhagavad-Gita, hinduismens centrala verk. Texten talar om att man inte ska fästa sitt begär vid handlingen. Den är bara något som utförs, som en del av det stora alltet.

Kristendomen är ofta tvärtom, menar han. Insatt i vår köttsliga värld och med en stark koppling till människors lidande och utsatthet.

– Det Jesus gör när han helar sjuka och driver ut andar är att återföra människor in i gemenskap. En extremt politisk handling.

På två tusen år har kartan vidgats. Min nästa finns i dag över hela världen.

– Då är det bra att det finns något som kyrkan. När jag grubblar över om jag gjort tillräckligt kan jag vila i att vara insatt i en kyrka som jag vet gör saker för världen.

Och visst finns det fortfarande zoner där kyrkan kan vara motkultur.

– Gör vi det vi gör för vår egen skull eller gör vi det för Guds? I en värld där handlingar bedöms utifrån hur synliga de är har kyrkan mycket att säga.

Kristina Lindh

LÄGG TILL NY KOMMENTAR

Grundläggande

  • Allowed HTML tags: <em> <strong> <ul type> <ol start type> <li> <p> <br> <a href hreflang>
  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Missing filter. All text is removed

kommentarer

  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Allowed HTML tags: <br> <p> <strong> <em> <a href> <ul> <li> <ol> <blockquote> <img src alt data-entity-type data-entity-uuid>
  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.

Filtered HTML

  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.
  • Allowed HTML tags: <a href hreflang> <em> <strong> <cite> <blockquote cite> <code> <ul type> <ol start type> <li> <dl> <dt> <dd>
  • Lines and paragraphs break automatically.