Att fira advent i terrorattentatens tid

Första söndagen i advent ger en ingång till hela adventstiden. Evangeliet målar Kristi bild för våra ögon. Här finner vi fokus i decembermörkret: bilden av Honom som kommer ridande till oss. Mitt i tidens tumult vill han ge ett nådens år. Herrens ankomst – adventus – är nu: ”Välsignad är han som kommer i Herrens namn.”

Välsignad är han som kommer – I Jesus Kristus. I honom som föddes, levde, dog och uppstod ser vi den Gud som har sin glädje i att bo bland människorna. Genom att bli människa har Herren helgat hela världen, alla människor och hela vårt liv. Allt som finns till är på ett hemlighetsfullt sätt genomlyst av hans härlighet.

Välsignad är han som kommer – i ordet och sakramenten. Varje gång kyrkklockorna ljuder går kallelsen ut att möta Herren. Det spelar inte så stor roll om vi är få eller många där: det är Han som talar till oss i sitt ord och mättar oss vid sitt bord. Tillsammans med kyrkan i alla tider gör vi folkets Hosianna i Jerusalem till vårt eget.

Välsignad är han som kommer – vid tidens slut. Mässan som vi firar är riktad framåt: mot Herrens ankomst på nytt i härlighet. Första advent firas i Svenska kyrkan som en Kristus Konungens dag. Vi får i kyrkans lovsång ta ut segern i förskott.

Mitt i en värld av mörker tänds så ett levande hopp om en meningsfull framtid. Adventsstjärnan i fönstret och adventsljusstakens nedräkning är för oss tecken att hålla fast vid. Att fira gudstjänst är något av det mest meningsfulla vi kan göra. Sångerna och bönerna, läsningarna och måltiden riktar oss mot Honom som ständigt kommer.

Advent är tid att förbereda Herrens ankomst. Den kan hjälpa oss att öva tålamod, väntan och uthållighet. Adventstiden är en liten pärla som vi inte bör tappa bort genom att ta ut julen i förskott. Mässan kan efter första adventssöndagens jubel gärna ha en enklare karaktär dessa veckor. Liksom i den stora fastan före påsk bör gudstjänstens Ära åt Gud i höjden utelämnas. Den blå/violetta liturgiska färgen markerar också botkaraktären i advent.

Vi möter på vägen fram mot jul genom kyrkans gudstjänster ett pärlband av gestalter: Jesaja, adventstidens särskilde profet, Johannes Döparen,
Lucia och Maria, kanske också sankt Nikolaus och aposteln Tomas. Alla har de något de vill berätta för oss när vi bereder oss att ta emot Honom som kommer. Någon form av personlig fasta är till stor hjälp att hålla fokus. Det är inte alltid helt lätt i julbordens och de många julavslutningarnas tid. Men något, om så bara något litet, kan vi alla besluta oss att avstå från.

Det finns ett hälsosamt allvar i adventstiden som inte får fuskas bort. Vi lever i en tid av fruktansvärda utmaningar, och vi har knappast råd att inte utnyttja alla tillgängliga resurser för att bevara huvudet kallt och hjärtat varmt. ”Det är dags för er att vakna”, säger Paulus på söndag och manar oss att ”leva värdigt”. Advent är en kallelse till omvändelse för varje människa i ljuset av Herrens ankomst: ”Natten går mot sitt slut och dagen är nära. Låt oss då lägga av oss mörkrets gärningar och ta på oss ljusets rustning.” Med blicken fästad på Jesu ansikte kan vi gå rakryggade genom advent. Han som kommer är inget mindre än världens hopp.