Jesus – en judisk Martin Luther

Eva Ekselius växte upp i ett sekulariserat hem –  så sekulariserat det nu kunde bli på 1950-talet, då kristendomen ännu i hög grad var närvarande i samhället. Söndagsskolan och scouterna, var en naturlig sak att delta i.
I tonåren kom Eva Ekselius i kontakt med högkyrkligt präglade KGF, Kristliga gymnasistföreningen i småländska Eksjö. Särskilt completorierna, tidegärdens kvällsbön, varje torsdag blev en omvälvande upplevelse, och från den här tiden började hon se sig som aktivt kristen.

Det var vid den gudomlige Kristus, snarare än den mänsklige Jesus, som Eva Ekselius redan som ung lade betoningen, säger hon.
–Jag har aldrig haft det där kamratliga förhållandet till Jesus. För mig har han framför allt representerat Guds närvaro i skapelsen.

Ett examensarbete med titeln Romerskt och evangeliskt föranledde henne att närmare läsa in sig på kyrkohistorien. Det blev en första impuls till en rörelse som kommit att prägla Eva Ekselius andliga resa: tillbaka till ursprunget.
Varför hade kyrkan splittrats? Eva Ekselius kunde inte förstå det, säger hon. Jesus hade ju sagt om Petrus ”på denna klippa ska jag bygga min kyrka” – varför hade man brutit med den kyrka som fick det uppdraget? Eva Ekselius blev alltmer övertygad om att den Romersk-katolska kyrkan var den sanna, och kommen till Lund som student inledde hon en konverteringsprocess. Som dock av olika anledningar avbröts. Emellan kom yrkeskarriären som journalist på Dagens Nyheter, familjebildning och samhällsengagemang i 68-rörelsens anda.

Det var i samband med en livskris efter en skilsmässa som hon tog steget och fullföljde sin konvertering. I tjugo år var hon sedan aktiv i en katolsk församling. I efterhand ser Eva Ekselius hur hon under denna tid såg Jesusgestalten som ett förkroppsligande av det gudomliga, ett tecken för gudsnärvaron i människan. Men att hon snarast fjärmade sig från tanken på den offrade sonen, den lidande människan Jesus.
– Jag minns att jag närmast blev överrumplad när jag hörde en föreläsning av en pater som betonade att så länge Jesus gick på jorden så var han helt och fullt människa, och inte någon som svävade med fötterna en bit över marken. Att så ta ner Jesus på jorden, det var omtumlande för mig.

Oblaten, mässans symbol för Kristi offerdöd, blev för Eva Ekselius nästan viktigare än krucifixet, säger hon. Den blev det materiella tecknet för Guds närvaro i skapelsen.
Detta har varit och är fortfarande det centrala för henne, även som judinna, säger Eva Ekselius: relationen till en Gud som är närvarande i sin skapelse.
– Men som också är bortom och utöver den, betonar hon.
Det var kristendomens andra anspråk som blev alltmer svårsmälta för henne: Jesus som Messias, Guds son, och den enda vägen till frälsning. När betoningen i hennes tro legat på annat så hade hon inte haft några problem med dessa delar av trosbekännelsen.
– Nu blev det något oöverstigligt och stötande för mig. Skulle odöpta människor i grunden ha en annan relation till Gud? Det är omöjligt för mig att tänka så.

Hon konfronterades med frågan: vad är då skillnaden mellan kristendom och judendom? Så länge hon inte reflekterat över något alternativ, hade kristendomens språk fungerat bra för henne. Hon närmade sig judendomen och efter flera års studier kom hon till en punkt: Jag måste konvertera!

Ett ord som ”kallelse” ligger obekvämt i hennes mun, säger Eva Ekselius.
– Men samtidigt, var det en absolut inre röst som sa att jag måste ta det här steget.
Hon beskriver processen som en ”brottning på ett positivt sätt”, där hennes gudsbild förblev densamma.
– Det som förändrades var min upplevelse av kyrkan och kristendomen. Att den i grunden hade missförstått vem Jesus var.

Sökare är ett ord som ligger nära till hands för att beskriva henne. Men sökare – det är hon absolut inte, fastlår Eva Ekselius.
– Jag vet inte riktigt vad det ordet betyder. Jag har aldrig letat efter något.
Snarast vill hon beskriva sin utveckling som en upptäcktsresa, där hon hela tiden fått fördjupad förståelse, och som sagt upplever sig ha kommit närmare ett ursprung.
– När man är aktivt religiös så sker förskjutningar och ibland skred i vad man tror på, och hur man förstår saker, formulerar hon sig.
– Jag förkastar inget av det jag tidigare lärt. Snarare är det så att man lägger nya dimensioner till sin tro, så att bilden blir alltmer mångfacetterad. Jag kan se andras gudsbilder och Jesusbilder som tillgångar för dem och för mänskligheten, även om jag inte själv behöver just de aspekterna.
– Jag ser det som att olika folk har skapat olika språk och berättelser för att tala om det som är bortom vad vi kan veta någonting om, och som vi kallar för Gud.
Historiskt har Jesusgestalten setts med rätt oblida ögon inom judendomen, förknippad som den varit med sekel av kristet förtryck. Det senaste århundradet har dock framträdande teologer strävat efter att betona den judiske Jesus och framhålla honom som en viktig gestalt inom judendomen, och som grund för kristendomen.
Det är en hållning som Eva Ekselius delar.
– Jag räknar in honom bland de betydelsefulla personerna också i den judiska historien. Inte som en profet, de hade större anspråk på att tala med Guds röst, Jesus talar mer som en predikant, en agitator och reformator som vill synliggöra det innersta budskapet i judendomen. Lite som en judisk Luther.

Vad tar du särskilt fasta på i hans budskap?
– Alla människors lika värde, vilket ju var dramatiskt med tanke på hur samhället då såg ut. Icke-våldsbudskapet, och att man ska ta ansvar för sin medmänniska ”aldrig göra mot en annan vad du inte vill att han ska göra mot dig”.

Hur ser du på judendomens Messiasbegrepp?
–Min tolkning är att det är en bild av fullkomningen. Det är en utopi, men vi måste hela tiden sträva ditåt. När all ondska och allt lidande är avskaffat, då har Messias kommit. Det är ett tillstånd snarare än en person.