ÄB svarar om handboken: Remissarbetet gör skillnad

Människor har en dragning åt det ambivalenta. Vi vill förändring men känner likväl motstånd. En handbok är kanske aldrig så populär som när den ska ersättas. Ambivalensen kan skydda oss mot förhastade och kortlivade reformer. Men den kan också ge upphov till ängslighet och stridslystnad.

Svenska Akademiens yttrande blev i media hyllat som en sågning av förslaget till ny kyrkohandbok. Inte ens Kyrkans Tidning uppmärksammade att kritiken inte fokuserade på det som är nytt jämfört med 1986 och att det fanns brister i argumenteringen. Även musikexperter hyllade Akademien för att ha levererat det yttersta beviset för förslagets undermålighet. Varför?

Det finns en risk att det blir trossak av att förslaget måste vara dåligt. Då möts varje sågning med jubel och varje ifrågasatt sågning med irritation. Det förvånar mig ibland med vilken frenesi en del kämpar för att hålla den egna bilden av en kyrka som styr mot avgrunden vid liv. Detta gäller dock inte dagens fyra debattörer.

För en handbok med högsta möjliga teologiska, språkliga och musikaliska kvalitet behövs expertkunskap på specialområden likaväl som den övergripande kunskap som föds ur lång liturgisk och pastoral erfarenhet, som Åsa Hagberg påpekar.

Olika synpunkter kan motsäga varandra – i församlingarnas remissvar likväl som ur expertperspektiv. Det betyder inte att remissarbetet är onödigt, som Per Hansson fruktar. Tvärtom, alla tre remissrundor – frågan om teologiska grundprinciper och mässans grundordning 2010, förslaget 2012 och nu förslaget 2016 med drygt 800 inbjudna remissinstanser – har varit viktiga genom att påverka nästa steg och vidga kretsen av dem som bidrar i handboksarbetet. Utifrån senaste remissen har revisionsgruppen ett gediget avvägningsarbete framför sig.

I diskussionerna om Välsignelsen har det framställts som om indikativ nu ska ersätta optativ. Båda former finns parallellt i förslaget. Även om jag själv är mera fäst vid optativ, finns också skäl för indikativ – utan att det för den skull måste handla om slaveri under en bibelöversättning, magi eller förflyttning av makten från Gud till prästen, som Johannes Hellberg och Gudmund Danielson menar. Den djupare diskussionen kräver dock mer utrymme och kunskap än jag har.

Dagens Nyheters kulturchef Björn Wiman skrev i helgen: ”Kyrkohandboken förmedlar just bildning. Den är bärare av tusen år av musikaliskt och språkligt kulturarv – förmodligen är det ingen överdrift att kalla den för ett av den svenska kulturhistoriens viktigaste dokument.” Nog gör vi rätt i att höja ribban i vårt sätt att vara kyrka och ”göra kyrka”! En liten bit hos var och en blir ett stort lyft.

Och även inför Svenska Akademien gäller: Ödmjukhet är en dygd; falsk ödmjukhet är tjänstefel.

Antje Jackelén

Ärkebiskop