Det är ju inte en tillfällighet att vi endast har två biskopar, som är kvinnor. Det beror ju på en tradition av särbehandling av teologer, som är kvinnor.

Precis som antal kyrkoherdar fortfarande är övervägande män, trots att antalet präster börjar få en allt jämnare könsfördelning. Detta handlar om effekten av en lång patriarkal tradition. När vi nu önskar en jämn könsfördelning inom alla ämbeten i kyrkan, beror ju inte detta på att vi tänker oss att vissa biskopar tillför något som inte andra gör, något som inte ligger i deras kompetens och erfarenhet utan i vilken könstillhörighet som dessa
biskopar har.

Det är svårt att tro att Svenska kyrkans biskopar nu välkomnar Antje Jackelén, som ny biskop med förhoppningen att det hon kommer att tillföra är relaterat till det kön hon tillhör och inte den teologiska kunskap och de erfarenheter som hon besitter.
Men när man lämnar den yrkesmässiga relationen och ser till det personliga planet, tycks vissa biskopar mena, att män och kvinnor förvandlas till varelser från olika planeter, som nu måste komplettera varandra. Ett äktenskap handlar alltså enligt dessa, inte om två personer som väljer varandra beroende på den personliga utstrålning och de inre kvaliteter som kontrahenterna har och tilltalas av, utan beroende på att man är olika i grunden, något som är ytterst viktigt för bevarandet av relationen.
Det är mycket svårt att se att de åsikter som kommer till uttryck inte enbart är ett resultat av den tradition som kyrkan varit bärare av som tillåtit en nedvärderande hållning och öppet förtryck av homosexuella. Vi har i var tid ansvar för att se och reflektera över vår egen samtid, att bryta upp ur gamla vanor som utestänger andra. Det är inte längre någon mening i att döma över passerad tids människor, deras beslut och ställningstagande, men ett ansvar att lära av historien och att bryta med förtryck.

Vilken är skillnaden på en relation, där paret har samma kön mot en relation där paret har motsatt kön? Ser kärleken annorlunda ut? Innebär trohet inte samma sak? Om innehållet är detsamma, varför ska formen då se olika ut?
Det är förvånande att så många biskopar menar att äktenskap är något för enbart heterosexuella utan att samtidigt inse att man är diskriminerande, att majoriteten bestämmer att inte minoriteten ska få vara med. Att inte inse, att man i detta är med och fortsätter att upprätthålla ”vi och dom”-grupper, A-lag och B-lag. Vem ska skyddas från vem? undrar man. Vad riskeras genom att kalla en relation som ingås inför Gud och människor för äktenskap, oavsett könen på de båda personerna? Vanans makt är oerhörd. Vanans makt är farlig när den handlar om att exkludera människor.

Nu jublar man samfällt över den finurliga partnerskapslagstiftningen, någonstans att göra av de samkönade parens relationer. Då denna lag kom 1995, var remissvaret från Svenska kyrkans biskopar enhälligt negativt. Då var partnerskap inte önskvärt.
Det är inte helt förvånande om kyrkan igen ska släpas bakom samhällets lok mot lika behandling och människovärde för alla, men man skulle önska att Svenska kyrkan nu äntligen vågar att gå före. Förbereda för att ta emot en äktenskapslag-stiftning som gäller för alla, oavsett sexuell läggning.

Arthur Thiry
ordförande

Britta Svensson,
vice ordförande
Ekumeniska grupperna för kristna homo- och bisexuella samt transpersoner