Alla välkomna ta ansvar för kyrkan

Ni som engagerar er utifrån nyfikenhet, övertygelse och längtan att göra skillnad och uppfylla drömmar, ibland ungdomsdrömmar. Tack!

Ett varmt tack till alla er som engagerar er i Svenska kyrkan utifrån en partipolitisk plattform eller politisk ideologi, en tro på det klimatmässigt hållbara samhället och det äkta, jämlika. Alla ni som bär upp Svenska kyrkan som en öppen demokratisk folkkyrka. Överge inte Svenska kyrkan – fortsätt att ta ansvar – lyssna inte på marginalrösterna. Stanna kvar!

Vi är väldigt många, med årtionden av erfarenheter från kyrkoråd, kyrkomöte, och andra sammanhang, som vet att det är ni som med ert engagemang gång efter gång har lotsat Svenska kyrkan fram till nutiden.

Vidden av de beslut som tagits i Svenska kyrkan sedan 1950-talets slut lokalt och på nationell nivå kan bara den bortse från som är ivrig eller lite aningslös. Den som är villig att öppna upp för gamla tiders värderingar, könsroller och en omvärldsanalys utan allt det goda som människor med politiska perspektiv och förankringar tillför.

Risken är tydlig om Svenska kyrkan stänger in sig. Historien vittnar om det i hela världen och också i vår egen tid. 1940-talets fascination för makt och herravälde, liksom senare tiders oförmåga att se klart är tecken på det. Här ser jag ekumenikens dokumenterade fortsättning i religionsteologin som en uppenbarelse.

Enligt kyrkoordningens syftesformuleringar ska allt arbete i församlingarna i Svenska kyrkan bedrivas för att människor ska komma till tro på Jesus, en kristen gemenskap skapas och fördjupas, Guds rike utbredas och skapelsen återupprättas.

Alla engagerade förtroendevalda som i församlingen möter Jesus Kristus blir byggstenar i den glada hoppfyllda gemenskapen i Jesus. En gemenskap som bland annat fördjupas av många olika röster och erfarenheter, även partipolitiska. Och Guds rike breder ut sig bland annat när dessa engagerade människor i sina politiska sammanhang i kommun, landsting och riksdag låter sin tro och sitt hopp ta gestalt. Här behövs det ibland positiv uppmuntran och den framför jag gärna, för att detta engagemang ska hålla i sig, och rösterna inte ska tystna när de möts av rigiditet från olika håll, och självklart ibland också från den egna gruppen.

Erik Eckerdals debattartikel kan uppfattas som att någon menar sig ha rätt att ta kyrkan ur dess egna medlemmars händer. Det finns ett begrepp för det, och det är inte kyrkosyn, och det har inget med kristologi att göra.

Hänvisningar till den minskande kyrkotillhörigheten och unikt låga dopstatistiken, som finns i den nämnda debattartikeln, är för mig bara argument för att alla ska välkomnas att ta ansvar för den kyrka som vill betyda något. Den kyrka som vill leva i världen, för världen, men inte av världen. Den kyrka som ödmjukt reflekterar över det allmänt välkända och i dopet bekräftade, att ekumenik bland annat innebär att inte vara sig själv nog i någon bemärkelse.

Kristian Lillö
kyrkoherde i Lundby