Är frågan om Jesus Kristus likgiltig?

Det är intressant att det är ”lugn och ro” som Stockholms stift väljer lyfta fram. Som om frågan om Jesus Kristus vore fullständigt likgiltig eller, i varje fall, öppen för förhandling, skriver Anna Sophia Bonde.

På sidan för predikoturer i Dagens Nyheter, DN, gör Stockholms stift sedan några veckor reklam för sig så här: En väg att finna sitt inre lugn. Under den rubriken följer en text om ”vårt behov av att hitta balans mellan aktivitet, stillhet och ro” och den vill göra läsarna uppmärksamma på att meditationsgrupper finns i drygt tjugo stockholmsförsamlingar.

Kanske tänker man såhär: nutidsmänniskan är stressad, i sin strävan efter ett aktivt yrkesliv och dito fritid. Hon behöver tagga ner, behöver hitta sätt att hantera stressen.

Om det är detta som ligger bakom satsningen på meditation i Stockholms stift så har kyrkan helt accepterat rådande läge som oundvikligt. Premissen är att människan är stressad och eftersom hon måste ”spela spelet” och hänga med sin tid behöver hon verktyg för att ”finna sitt inre lugn”.

Jag kan inte låta bli att tycka att det är sorgligt att kyrkan inte har mer att komma med än att erbjuda plåster på de själsliga såren. Var är Jesus, den korsfäste och uppståndne, som kommer med liv och glädje och nya möjligheter?

Faktum är väl att även om detta genom historien har varit det enda budskap som kyrkan fått att förvalta, evangeliet om Guds kärlek, kärlek ända in i döden, så är den sortens kärlek betydligt svårare att ”sälja” än ”lugn och ro”. Det är inte säkert att människor vill ha den typen av helgjutet engagemang, som korset utgör. Det är inte säkert att den sortens kärlek känns helt bekväm, den kommer liksom för nära. Bättre då med en allmän välvilja – behärskad, kundfokuserad.

Frågan är väl bara om det är detta kyrkan ska hålla på med. Kanske skulle man i teorin kunna tänka sig att kyrkan erbjuder både liturgiskt, homiletiskt och evangeliskt profilerade gudstjänster OCH ”lugn och ro”-grupper för dem som så önskar. Men det är intressant att det är ”lugn och ro” som Stockholms stift väljer lyfta fram. Som om frågan om Jesus Kristus vore fullständigt likgiltig eller, i varje fall, öppen för förhandling.

Det sorgliga är att de som gjort reklamen inte verkar förstå att det är att ge de människor brödsmulor som skulle behöva en god, värmande och näringsrik trerättersmiddag. Hade kyrkan inte haft annat än brödsmulor (allmän välvilja) att ge hade det varit en sak. Men nu står hela Gudsrikets generösa restaurang till vårt förfogande. Att i det läget satsa på ”lugn och ro” borde kunna klassas som ”tjänstefel och grov trolöshet mot huvudman”.

  • 2 Kommentarer

    Logga in för att kommentera

  • Anders Myhrberg

    Tack Anna Sophia Bonde.

    Det råder vilsenhet och ängslan i vår kyrka. En ängslan att inte nå ut med evangeliet till (stressade) människor, men också en ängslan, tycks det, för att evangeliet och Ordet inte är tillräckligt "lockande." I kölvattnet skummar SPA- predikningar och jakten på nya kontaktytor/mötesplaster fram i ett virvlande flöde. Vackert må hända, men inte evangelium om Guds rike. Vi behöver prata teologi med människor, inte tendentiösa anpassningar. Behovet av tolkningsraster för mening i livet är stort. Det har kyrkan. Vi har berättelser som öppnar sinnen och hjärtan och stimulerar hjärnan. Vi får inte rygga tillbaka för det teologiska samtalet varken inom eller utanför kyrkan.

  • Torbjörn

    En annons är en annons - inte en fullödig information om allt vad kyrkan förvaltar och inbjuder till. Jag tror att de flesta församlingar söndagens mässa delar evangeliet om den korsfästes närvaro i liv och död. Är vi fast förankrade i centrum, evangeliets kärna - Jesus Kristus, så kan vi vara öppna och generösa i periferin.