Även om detta inte har något att göra med det officiella beslutat så kan man undra över vilken acceptans det finns inom Svenska kyrkan för omvända nysvenskar. Finns det plats för dem i kyrkan?  Är det obehagligt när människor från andra kulturer visar ett större intresse och engagemag för Gud än ”vanliga” svenskar?  Måste dessa starta egna kyrkor för att kunna utöva sin tro?

Utan att ha några egentliga kunskaper om det specifika fallet så kan det bli som i följande fiktiva berättelse:  En muslim flyr av olika anledningar från sitt hemland. Flykten innebär stora strapatser med livet som insats, till exempel genom att passera svårgenomträngliga bergsområden.  I någon nödsituation ropar denna på Gud och till sin stora förvåning upplever personen på något sätt ett möte med Jesus.

Flykten lyckas och väl i Sverige tar personen så småningom emot den kristna tron. Detta får radikala konsekvenser som innebär att händelsen lockar andra muslimer att undersöka om den kristna tron är något för dem.
Efter ett antal år har flykten resulterat i att hundratals muslimer blivit kristna i Sverige. De är mycket glada och innerliga i sin tro och gläds kanske ibland ”osvenskt” högljutt åt de löften de fått genom Jesus Kristus och är mycket angelägna att andra ska få del av samma glädje.  

Kanske finns även vissa inslag av ”under och tecken” på klassiskt nytestamentligt vis.
Frågan är alltså om dessa är välkomna till Svenska kyrkans gemenskap. Skulle dessa inte kunna vara en högt prioriterad tillgång för församlingen eller stör de ”ordningen” och i vissa fall riskera den goda relationen med ortens imam?  

Peter Plars