Sedan svenska regeringen tillkännagav sin avsikt att erkänna Palestina som stat har en märklig debatt brutit ut på sina håll. En hörnsten i svensk utrikespolitik både under socialdemokratiska och borgerliga regeringar har varit att en tvåstatslösning och ett upphörande av den israeliska ockupationen är grundförutsättningar för en fredlig och hållbar lösning. Nu börjar det ifrågasättas. Det tillsynes självklara, för att nå en tvåstatslösning – att det i slutändan behövs två stater, som kan förhandla om hur en fred kan uppnås - förnekas. Vägen dit har hittills kantats av idel misslyckanden med så många fredskonferenser utan resultat. När nu ett svenskt erkännande är på gång så möts det på samma sätt som Olof Palmes modiga och djärva initiativ att inbjuda PLO:s Yasser Arafat till Sverige 1983 (för att då bryta ett dödläge). Det tog 10 år innan parterna kunde enas om den historiska kompromissen ”Osloavtalet”, med ömsesidigt erkännande mellan Israel och PLO, men det krävdes då som nu att någon med vilja och mod tog ett första steg.

Det kan vara värt att påminna om att när Sverige senast var ordförandeland i EU 2009 var en av framgångarna beslutet att Jerusalem bör vara huvudstad både för Israel och Palestina. För 15 år sedan, 1999, enades EU – och därmed Sverige – om palestiniernas rätt till självbestämmande.  Dessa var framåtsyftande beslut för att underlätta och markera vikten av två parters internationella rätt och skyldighet  att verka för en lösning. Samma avsikt finns nu i ett erkännande av Palestina.

Med den djupt oroande utvecklingen av extremistiska rörelser runtomkring i Mellanöstern så förefaller  invändningarna mot erkännandet med motiveringen att Hamas och Fatah samarbetar som missriktad. En ny öppning av samtal mellan parterna (där Fatahs freds-och icke-våldslinje sedan Abbas tillträde 2005 ligger fast) skulle istället kunna stärka fredskrafterna och visa sig vara en väg att motverka de radikala och extrema grupperingar som nu tycks vinna mark i opinionen. För det krävs ödmjukhet, mod och vilja att pröva nya vägar.

Svenska kyrkan har, sedan lång tid tillbaka, tydligt tagit ställning för en tvåstatslösning där palestinier och israeler kan leva sida vid sida inom säkra och erkända gränser. Detta innebär också att palestiniernas rätt till självbestämmande måste respekteras och erkännas.

Vid den nyligen firade judiska nyårsdagen, läste jag en tänkvärd berättelse om en rabbin som ville väcka sina lärjungar för betydelsen av omprövning och omvändelse: En man gick vilse i skogen i flera dar och hittade inte rätt väg hem. Plötsligt såg han en annan man komma emot sig och hälsade glatt och tänkte, nu kommer jag att hitta. En stund efter att de bekantat sig med varandra sa han: Käre vän kan du nu berätta för mig hur jag hittar rätt väg för jag har gått vilse i flera dar. Mannen svarade: Jag vet inte för jag har själv gått vilse, men en sak är klar, du ska inte ta de vägar som jag gått för de leder fel. Men varför inte istället gå tillsammans och finna andra, nya vägar. Rabbinens konklusion till sina lärjungar: En sak vill jag säga er: Vägen som vi hittills vandrat är en väg som vi inte ska fortsätta på för den leder inte rätt. Låt oss hitta en annan väg!

Kjell Jonasson
Tidigare utsänd medarbetare i Mellanöstern för Svenska kyrkan