Det som blir vattendelaren för kyrkan har kommit att koncentreras i en för kyrkan ej central fråga, nämligen de homosexuellas ställning gällande rätten att ingå äktenskap. Det är en fråga som på det individuella planet kan ha en central roll i gudstro och gudsbild men är också en fråga som för kyrkan, särskilt i Sverige, får enorma konsekvenser.

Personligen har jag för snart ett år sedan blivit nekad att antas som diakonkandidat på grund av att jag inte gladeligen bejakar samkönade äktenskap. Jag anser mig inte ha problem att samarbeta med kollegor som fullt ut bejakar detta förbund. Mitt fall är anmärkningsvärt då detta, mot antagningsgruppens medgivande, är enda skälet till att jag inte blev antagen. Vad berörd biskop med kollegor än hävdar blir deras utsagor bara löjliga bortförklaringar till den uppenbara oviljan att bevara den bredd som jag lärde mig på grundkursen var Svenska kyrkan motto ”att vara en bordsgemenskap istället för en åsiktsgemenskap”. Den bredd som har varit ett adelsmärke har nu blivit en likformad gemenskap under det politiskt korrekta etablissemanget.

Då jag har studerat allt som tänkas kan vara aktuellt som blivande diakon, då jag har har följt alla rekommendationer och som följd av detta också har fått genomgående goda vitsord av handledare och referenser så behöver jag inte försöka rentvå mig ytterligare. Problemet ligger inte hos mig.

Jag skrivet detta av två anledningar. För det första vill jag varna alla andra kandidater inför stundande antagningskonferenser att Svenska kyrkan följer inte kyrkomötets beslut eller det, den nu emeritus ärkebiskop, Anders Wejryd utlovade så sent som i fjol att samvetsfriheten gäller i ovanstående fråga. De flesta biskoparna håller varandra om ryggen och döljer sig bakom antagningsgrupperna i detta ärende, trots uppenbara lagbrott.

För det andra skriver jag detta för att frågan måste ställas: vart ska det bibeltrogna, de som fått erfara konsekvenserna av en dyrbar nåd och vill fira en liturgisk gudstjänst ta vägen? Är det fråga om en masskonvertering till den kyrka som har gett oss vår tro, alltså den katolska, eller vill Svenska kyrkan (dvs ledningen) ha kvar oss?

Att starta ytterligare samfund känns inaktuellt och jag tror inte att övriga frikyrkor är redo att på bred front ta till sig en liturgisk gudstjänstform, även om hon många gånger skulle må bra av detta.

Jag efterlyser Ärkebiskopens och samtliga biskopars offentliga ställningstagande gällande min insändare.

Ps. Jag vill med hänsyn till personer i min omgivning vara anonym och inte hänga ut namn på ansvariga utan önskar Guds välsignelse över dessa. Ds.

Folke