Kyrkohandboken

Både tradition och förnyelse behövs i kyrkohandboken

Behåll de gamla gregorianska melodierna och låt kyrkomusiker arbeta med omharmoniseringar och rytmiska variationer. Det skulle skapa den enighet och igenkänning som behövs, anser Karin Skogberg Ankarmo.

En ny kyrkohandbok är på väg, den första nya sedan jag började min yrkesbana för 20 år sen. Jag har varit med och testat de olika musikserierna sedan 2012, och det stod snabbt klart att många brister fanns. Mycket är sagt om den undermåliga processen, och jag tänker mest att den helt överensstämmer med den problematik Svenska kyrkan på många sätt har med sin organisation. Inspirerad av debattartikeln i Kyrkans Tidning nummer 38/17 kommer nu ett nytt förslag.

Det enda rätta måste vara att tillfredsställa behovet av både tradition och förnyelse av gudstjänstmusiken. Det vill säga att både bibehålla igenkänningen och identiteten gentemot våra förfäder och emot våra internationella systerkyrkor, och att skapa igenkänning i vår egen tid och anpassa oss till nya instrument och genrer. För detta krävs egentligen bara två saker.

• att vi bibehåller de gamla gregorianska melodierna

• att vi ger alternativ i harmoniseringar och rytmik

Detta skulle kunna jämföras med att till exempel Trosbekännelsen finns i ett antal varianter sen tidernas begynnelse, där översättningen hela tiden förnyats och anpassats till rådande språkbruk. Det finns också den Nicenska och Apostoliska Trosbekännelsen för att kunna variera tonen lite efter tillfälle, men innebörden är densamma. Vi känner igen oss. Det förenar oss med andra generationer och länder. Vi är alla ett i Kristus i tid och rum.

Att arbeta med omharmoniseringar och rytmiska variationer av till exempel de vanligaste alternativen ur allmänna seriens musik skulle kännas rätt och riktigt på alla sätt. Det är ingen omöjlighet, och jag tror att det skulle skapa en enighet och igenkänning som behövs i en tid då genrebredden och den gigantiska mängd musik vi musiker förväntas skapa i kyrkan håller på att ta musten ur många av oss. Låt oss få någonting att klamra oss fast vid, något som skapar identitet på djupet!

Sen tycker jag personligen om vissa av de nya musikförslagen, och självklart ska vi kunna använda dessa i olika sammanhang likväl som vi ibland har musikmässor/temassor med mässmusik av Schubert eller Harling. Lusten och glädjen att skapa och framföra ny mässmusik kommer ju att finnas kvar, men varför ta bort det lilla vi känner igen? Inte ens de trognaste kyrkobesökarna känner längre igen söndagarnas psalmer med det stora utbud som finns idag.

Mitt förslag skulle nog inte behöva ta så fruktansvärt lång tid att genomföra med god utformning av processen, och då skulle vi sen kunna ge oss på en ny psalmbok när vi ändå är igång. Den processen lär bli minst lika långdragen och svår, men det är en senare fråga!

Mer inom samma ämne
Kyrkohandboken
Kyrkohandboken
Kyrkohandboken
Kyrkohandboken
Kyrkohandboken
Kyrkohandboken