I Kyrkans Tidning nummer 5/2013 läser jag att den pastorala utbildningen ska flyttas över från Johannelund till en enda central utbildning i Uppsala.
Jag har varit lärare i homil­etik, kateketik, liturgik och prästrollen på Johannelund 1986–93 och vill därför lämna några synpunkter.
Utbildningsnämnden har, enligt artikeln, beslutat att hela den pastorala utbildningen ska flyttas till en gemensam utbildning på Svenska kyrkans nya utbildningsinstitut i Uppsala. Det framgår av artikeln att det är utbildningsnämndens uppdrag att fatta detta beslut och att framtida dispenser inte ska ges. Sedan överlämnar man med varm hand åt biskoparna att trösta EFS.
Det antyds på några ställen i tidningen att EFS ju ändå får behålla en del av den teologiska utbildningen och det bör man väl vara glad för? Jag vill säga ett bestämt nej.

Den pastorala utbildningen är integrerad i hela systemet på ett sätt som gör att man inte saklöst kan plocka ut den. Utbildningen i homiletik, kateketik, själavård och liturgik varvas in under hela utbildningstiden jämsides med de teologiska studierna för att sedan få en koncentrerad avslutning under sista terminen. Genom detta upplägg vinner man flera saker:
✦ Man förbereder för kommande obligatorisk sommarpraktik.
✦ Man ger en längre tid för studenten att mogna och utvecklas framför allt i predikan och själavård.
✦ Man ger en viktig koppling mellan teologiska studier och det praktiska församlingsarbetet.
✦ Man förstärker upplevelsen av att hela utbildningen inte bara är ett teologiskt studium utan en förberedelse för tjänst i Kristi kyrka.

Innan man lägger ner en utbildning som är tänkt att fungera på detta sättet vill jag att man funderar över vad man förlorar.
Jag läser i artikeln att ett motiv för sammanslagningen är att det möjliggör för utbildningsnämnden att ta ett övergripande ansvar för de kyrkliga utbildningarna.
De senaste 20–30 åren har det under visst motstånd vuxit fram friskolor i vårt land. Motiveringen har bland annat varit att främja mångfald, ge plats åt nya pedagogiska idéer och öka valfriheten. Nu är friskolorna etablerade och blir bara fler och fler. Själva systemet med friskolor är i stort sett allmänt accepterat. Det som ifrågasätts är det privata vinstintresset, men knappast saken som sådan.
Mot den bakgrunden är det häpnadsväckande att utbildningsnämnden går åt precis motsatt håll. Man vill ha en enda utbildning som ska vara lätt att styra. Är man inte bakåtsträvande i sin ambition? Vart tog mångfalden, valfriheten, de pedagogiska alternativen vägen?

Svenska kyrkan rymmer inom sig en mångfald av riktningar och traditioner. Johannelund förvaltar med sin inriktning ett arv av luthersk teologi och svensk väckelsefromhet. Det speglas också i utbildningen. Undervisningen i homiletik präglas av vad man vill med predikan. Är det detta man vill centralstyra med en enda utbildning?
Ska vi kunna ha en levande diskussion om gudstjänst och fromhetsliv behöver vi inte en centralstyrd verksamhet som talar om vad vi får tro. Vi behöver några undervisande institutioner så att det blir möjligt att föra en debatt på hög nivå och med olika inlägg.
Mitt motiv för att Johannelunds pastorala utbildning inte bör läggas ner eller beskäras är att Johannelunds prästutbildning är ett så viktigt komplement till de andra utbildningarna att den behövs. Mitt motiv är inte att jag tycker synd om EFS.

Den tilltänkta reformen är uppenbarligen tänkt för att förbereda för kommande arbete i arbetslag. Frågan är brännande viktig och den är heller inte ny. Jag är inte övertygad om att en gemensam utbildning för alla de kyrkliga utbildningarna är den enkla lösningen. Hur bra det lyckas kan bara en första utvärdering om fem år ge en aning om.

Till dess: Förstör inte en väl fungerade prästutbildning!
När jag läste utbildningsnämn­dens syn på EFS upplevde jag den nedlåtande och arrogant. Jag hoppas att jag på den punkten har misstolkat avsikten!
Själv tillhör jag inte EFS. Där­emot samarbetar jag ofta och gärna med EFS. Jag är övertygad om att EFS har många oerhört viktiga saker att tillföra vår kyrka, som ofta vacklar i missmod och uppgivenhet, som kämpar med ett sviktande gudstjänstdeltagande, som ofta präglas av teologisk vilsenhet.
Vi har mycket att lära av offerviljan och lekmannaengamanget i EFS, djupet och allvaret i en väckelsefromhet, böneliv och trohet mot Guds ord och vilja.

Bengt Block
Kyrkoherde emeritus