Bort med bänkarna i kyrkorna

Under kyrkans första 1500 år stod man upp vid gudstjänsterna. Sittplatser fanns för de gamla och svaga, men de flesta stod någonstans på kyrkans golv. Den ordningen har man fortfarande i östkyrkorna.

Att man står upp betyder att man kan placera sig fritt i rummet. Vid vissa moment kan hela församlingen vända sig eller röra sig i en ny riktning. Medan präst, diakon och sångledare agerar i liturgin, kan den enskilde lekmannen stå, knäfalla, buga sig, tända ljus vid en ljusbärare eller ikon, gå till olika bilder och platser. Så var det från början.

Men reformationen tonade ned liturgin, symbolerna och mysteriet. Helgonbilder och rökelse togs bort, korstecken och bugningar blev suspekta. Ordets läsande och dess predikan kom att dominera. Gudstjänsten blev ritualiserad undervisning, inte (som förut) en upplevelse för alla sinnen. Predikningarna var långa. Riktningen i gudstjänsten blev mot predikstolen.

Kyrkbänkar infördes av praktiska, inte teologiska, skäl. Orsaken var omorienteringen från upplevt mysterium till mottagen undervisning. När predikan tog två timmar orkade folk inte stå.

Bänkarna fick också andra effekter. Här infördes en rangordning där förnäma personer skulle sitta längst fram och övriga hade bestämda platser beroende på var de bodde. Världens rangordningar, som inte finns i Guds Rike, gjorde synligt intåg.

Bänkarna gör gudstjänstdeltagarna till passiva mottagare. Man kan svårligen gå någonstans. Knäfall är omöjligt ity att man då slår skallen i framförvarande bänk. Församlingens aktivitet begränsas till att stå eller sitta, sjunga psalmer eller läsa med i bön och trosbekännelse.

Som präst märker man denna tvångströja tydligt om man exempelvis försöker genomföra en korsvandring på långfredagen, där vi ska samlas framför bilder av de 14 stationerna på korsvägen. Folk får krångla väldeliga för att följa med eftersom bänkarna är i vägen. Om vi har kyrkokören sittande i bänkarna, måste de förflytta sig från sina platser och ställa upp framme i koret när de ska sjunga. Utan bänkar kunde de helt enkelt stå tillsammans och vända sig mot församlingen.

Bänkarna både tränger ihop och skiljer människor från varandra. Är det fullt sitter man med de människor kring sig, som råkat hamna där, kanske främlingar som man känner osäkerhet inför. Eller i nutidens glest besökta kyrkor, sätter man sig långt från varandra för att inte tränga sig på.

På bänkarnas baksida inrättas en hylla där man kan ställa sin psalmbok och eventuell agenda. Ibland finns även hyllor och fack längre ned och under sitsen för alla de pärmar och blad som används vid olika tillfällen. Det skrivna och tryckta blir centralt och drar bort blicken från altaret.

Många sätter sig långt bak – kanske en kvarleva av forna tiders rangordning. Att sitta långt fram upplevs som förmätet. Främsta bänken ger en känsla av svindel – det är som ett skydd att ha minst en bänk framför sig. Bekvämligheten ökas av att bänkarna förses med dynor, vilket dock påverkar akustiken – inte alltid till det bättre. Äldre bänkar med dörr har ibland en hälsovådlig tröskel ut mot kyrkans mittgång.

I nyare kyrkor har man ersatt bänkarna med stolar. Tyvärr är de ofta hopskruvade så att de bildar räta rader och inte enkelt kan flyttas – som kyrkbänkar och därför ingen förbättring. Där stolarna står lösa är de en marginell förbättring eftersom det blir möjligt att möblera om, kanske till och med att knäfalla. Men fortfarande tenderar de att styra fokus mot sittandet, iakttagandet, åhörandet. Och de förtar mycket av kyrkorummets skönhet.

Nu har vi haft kyrkbänkar sedan reformationens dagar. Förmodligen skulle en förändring – liksom alla förändringar vare sig de är bra eller dåliga – väcka opposition. 1500-talets reformation påstod sig återföra kyrkan till en mer ursprunglig tro och gudstjänst – fast den i praktiken avskaffade vissa missbruk samtidigt som den införde nya. Vore det inte på tiden att reformera bort dessa oordningar och återgå till en vackrare, bättre och mer ursprunglig inredning i våra kyrkor? En där församlingen har frihet att röra sig.