Vi som jobbar i Tyresö församling brukar säga att det händer mycket i Pilgrims-Sverige. Folk vandrar. Leder dras. Pilgrimscentra öppnas. Märken och symboler produceras. Svenska kyrkan med sitt stora fastighetsinnehav har ibland mest liknat en fastighetsförvaltare. Nu lämnar vi husen och ger oss ut och går. Och ingen vet vart! Det är nämligen svårt att veta hur allt det som händer i Pilgrims-Sverige kommer att utvecklas. Ska vi bara gå, eller behöver vi organisera oss? Ska vi utreda frågan på central nivå, eller ska vi bara låta utvecklingen trampa på? Vi har varit med på möten i pilgrimssammanhang där praktfulla gräl utvecklats. Ska pilgrimen vara rätt utrustad med hatt, stav och ränsel. Eller kan man vara med ändå? Kan man ta copyright på hur vi ska se ut utmed våra vandringsleder, eller tar vi emot folk som väljer att klä sig och uppträda annorlunda?

Vi tänker så här: Svenska kyrkan har med pilgrimsrörelsen fått en chans att få kontakt med människor som utifrån ett tydligt behov söker kyrkans tjänster. Den chansen får vi inte försitta. I pilgrimsrörelsen blir det ofta som det verkar ha varit kring Jesus. Ett konkret behov - "Ge mig vatten, jag är törstig" – inleder samtalet med den samariska kvinnan. Svårare än så behöver det inte vara. När vi delar vandringens mödor med svett och skoskav kommer vi nära varandra och där finns utrymme för samtalet om Gud. Sådana sammanhang ska vi villigt delta i och inte bara stå gapande av förvåning inför allt tommare kyrkbänkar.

Pilgrimsrörelsen går på, med eller utan kyrkan. Vandringsresor anordnas även av andra än Svenska kyrkans församlingar. Det vore väl synd om vi lät pilgrimsrörelsen sekulariseras. Vi borde kunna erbjuda våra traditioner, våra riter och vår tro till människor som ändå ger sig ut och går. Det är kristen tro som utgör den kristna pilgrimsrörelsens innersta kärna. Kyrkorna blir rastplatser utmed vägen. Vi talar om kyrkobyggnaderna som det största kulturarvet vårt land äger. Staten har intresse av att det bevaras. Men då måste det användas! Vi får ersättningar för att bevara kyrkorna via statsbudgeten. Men intresset från statens sida lär falna efterhand om vi inte kan visa att kyrkorna har ett allmänintresse. Vårt idoga fastighetsförvaltande måste komma till nytta.

Om vi som kyrka har kompetensen att erbjuda våra traditioner, våra riter och vår tro så finns det andra behov i pilgrimsrörelsen där vi behöver samverka med andra. Det gäller inte minst att tillgängliggöra kulturarvet. Om Svenska kyrkan organiserar sitt pilgrimsarbete och gör det tydligt kommer vi få lättare att samarbeta med andra. Det gäller statliga myndigheter, kommuner och landsting, men också företag. Då kan vi få hjälp med att tillgängliggöra kulturarvet och hålla det välvårdat.

Vi som skriver det här har pilgrimsvandrat i Galicien, på väg till Santiago de Compostela, några gånger. Det nordvästra hörnet av Spanien är en fattig del av landet. Arbetslösheten är hög och ungdomen flyr. De många pilgrimer som strömmar genom bygderna bidrar ekonomiskt. Vi pilgrimer äter och fikar, åker taxi och tar in på härbärgen och hotell, vi köper souvenirer och betalar för att få surfa på Internetcaféer utmed vägen. Vi har gått förbi ett stort varvsområde i den lilla staden Ferrol vid Atlantkusten och sett avskedade varvsarbetares overaller upphängda utmed järnstaketet till varvet. Drygt 900 personer har sagts upp. Strukturomvandlingar kallas det för, och de är säkert oundvikliga. Men de slår hårt mot enskilda människor. Vi får inte blunda för de ekonomiska aspekterna av pilgrimsvandrandet.

Även i Sverige går många pilgrimsleder genom bygder som avfolkas och kämpar för sin överlevnad. Pilgrimsrörelsen kan inte ersätta basindustrier, men kan ändå bidra till ekonomisk utveckling. Dessutom måste Svenska kyrkan lära sig att inte bara lita på kyrkoavgiften som inkomstkälla. Vi måste lära oss att ta betalt och finansiera vår verksamhet på annat sätt.

Pilgrimen rör sig kring natur, kultur och andlighet. För kyrkan står andligheten i centrum men där finns också det stora kulturarvet; våra kyrkor med altartavlor, dopfuntar, ikoner mm. Dessa symboler öppnar upp för samtal, minnen och riter. Våra kyrkor för en ordlös dialog med människor, det bör vi ta vara på och lyfta fram. Svenska kyrkan kan genom pilgrimsrörelsen gå människor till mötes på ett nytt sätt. Den chansen ska vi inte försitta. Vi får inte överorganisera pilgrimsarbetet. Det är av naturen en rörelse. Men en viss organisering behövs, så att vi blir tydliga. Och kring den organiseringen bör vi vara solidariska, så att vi framträder som Svenska kyrkan, även när vi går.

Sofia Olsson

Stockholms Pilgrimscentrum i Tyresö

Michael Öjermo

Kyrkoherde i Tyresö