68-kyrkan

Dags att ta avstånd från 68-kyrkan

Det vore värdefullt att få veta hur man ser på 68-kyrkan, på de som i realiteten hyllade de marxistiska och totalitära staterna. Var det bara uttryck för ungdomligt oförstånd? frågar Gunnar Hyltén-Cavallius.

Det måste ha varit 1970. I samband med flyttning inom ett studenthus i Lund tog jag på studentmössan bara för skojs skull. Det skulle jag inte ha gjort, hävdade en främmande student på besök i korridoren. I sin upprördhet över den hatade klassymbolen tvingade han mig att ta av mössan.

Det olustiga minnet träder fram då jag läser Johan Sundeens grundliga studie 68-kyrkan. Svensk kristen vänsters möten med marxismen 1965-1989. Dessa år innebar ett skifte i perspektiv inte bara i vårt land utan i västvärden i stort. Marxistiska, kommunistiska samhällsmodeller var nu högsta mode. Och teori kombinerades med praktik, för att inte säga hektisk aktivism. Nåde dem som inte var medvetna. Att tänka och handla vänster var det allena saliggörande.

Den linjen följdes också av kristna intellektuella. De var på intet sätt i majoritet, skriver Sundeen, men de var verbala och hade tillträde till inflytelserika megafoner. År 1969 utkom boken ”Kristen vänster”. Av de fyra bidragsgivarna blev ett par teologie professorer och en biskop i Svenska kyrkan. Målet var en total samhällsomvandling – revolution – men metoden var en annan än 1917 i Ryssland. Nu gällde ett vittförgrenat påverkansarbete på många plan. Strategin var att förvandla kyrkan och samhället inifrån. Den tyske studentaktivisten Rudi Dutschke hade talat om ”den långa marschen genom institutionerna”.

Det är här som 68-historiken blir både brännande och intressant. För den kristna vänstern försvann inte med murens fall och kommunismens sammanbrott i åren efter 1989. Nya frågor trädde fram: multkulturalism, normkritik med mera. Här märks samma ideologiska nit och krav på rättning i ledet.

Det förra århundradet såg två totalitära ideologier sätta sin avskyvärda prägel på historien: nazismen och kommunismen. Miljontals människor avrättades, friheten ströps trots alla vackra paroller. De båda rörelserna är sinsemellan både djupt väsensfrämmande och besläktade. Men hållningen till dem har under nittonhundratalets andra hälft tills nu varit diametralt olika: nazismen var den onda diktaturen, kommunismen den goda. Detta var särskilt märkbart under de röda åren, som Johan Sundeen skildrar. De tongivande inom 68-kyrkan blundade för eller förringade kommunismens brott i Sovjet, DDR, Kina, Cuba etc.

I översiktsverket ”Sveriges kyrkohistoria”, band 8 (2005), som behandlar nittonhundratalet, skildras ett antal teologiska och kyrkliga företrädare som var pronazister. Professor Hugo Odeberg tas upp som ett avskräckande exempel, liksom några präster som propagerade för Nazi-Tyskland i bland annat dåvarande Svensk Kyrkotidning. Däremot saknas i historieverket beskrivningar över prokommunistiska kristna, de som önskade sammansmälta kristendom och marxism. Professor Per Frostin nämns i förbigående, biskoparna KG Hammar och Martin Lind lyser med sin frånvaro.

Man kan spekulera om orsaker till denna selektiva syn. Men är det inte så, att den kristna vänstern på något sätt hela tiden ansetts som normen (i denna normkritiska epok)? I Svenska kyrkans beslutande organ, främst på riks- och stiftsplan, dominerar Socialdemokraterna. Tillsammans med andra nomineringsgrupper tippar vågskålen över för vad vi kan kalla vänsterkristna.

Det vore värdefullt att äntligen få veta, hur man här ser på 68-kyrkan, på dem som i realiteten hyllade de marxistiska och totalitära staterna. Var det bara uttryck för ungdomligt oförstånd? Är det inte läge att de som gått ”den långa marschen genom institutionerna” deklarerar att de gjorde en felbedömning – eller att de rättframt försvarar sin hållning? ”Avfällingar” från den radikala generationen förekommer, men det handlar i huvudsak om människor utanför kyrkan. Varför är det så tyst från den kristna 68-vänstern?

 

  • 1 Kommentar

    Logga in för att kommentera

  • Raimond Molander

    Stämmer det att biskoparna KG Hammar och Martin Lind är prokommunistiska kristna, att de önskat sammansmälta kristendom och marxism?