Den av människan genererade vandringen mot planetär ödeläggelse har i stora drag varit kartlagd sedan 1970-talet. Vi ska inte citera den enorma och växande listan på globala FN-konferenser, epokgörande rapporter, vetenskapliga prognoser. Allt fler individer, inte minst unga människor, känner intuitivt att utvecklingen går åt fel håll. Allt fler lokalsamhällen och regioner lever med dramatiskt försämrade överlevnadsvillkor.

Som svar har vi en uppsjö av lärda samfund, organisationer och folkrörelser som fragmentariskt diskuterar energi, klimat, peakoil, korallrev, vatten, skogar, folkökning, biologisk mångfald…. I grunden handlar det om symptomhantering. Vi söker ”technical fixes” för att kunna fortsätta som idag – men till minskade, helst inga, kostnader. Vi försöker efterlikna 1700-talets Baron von Münchhausen, han som med sin obändiga framtidsoptimism kunde lyfta inte bara sig själv utan också sin frustande springare, allt genom att ta ett stadigt tag i den pudrade peruken. Att genvägar är senvägar, att allting har sitt pris – denna enkla insikt har försvunnit i takt med globaliserad urbanisering. Önsketänkande, kortsynthet och förträngning har ersatt eftertanke, praktisk erfarenhet, helhetssyn och ödmjukhet inför Skapelsen.

Ingen kraft tycks mig idag aktivt och systematiskt sträva efter det andliga mittfältet. ”I kamp lever Kyrkan – i vila dör hon” lär Manfred Björkquist ha sagt. Skulle inte kyrkan försöka ta sig samman och kraftfullt angripa kärnpunkten i vårt planetära predikamente: värdefrågor, moral och etik? Hur lever vi upp till förvaltarskapets ansvar? Vad är viktigt i livet? Hur relaterar vi till våra medpassagerare på Aniara, alla andra delar av skapelsen, som ju faktiskt utgör förutsättningen för vårt eget mänskliga liv? Allt i insikten om att ett fundamentalt omtänk är grundförutsättningen för mänsklighetens överlevnad. Business as usual med alla dess materiella förväntningar måste förpassas till historiens skräpkammare – en gång för alla.

Det fundamentala omtänket är desto viktigare och mer komplext som djupa ekonomiska och sociala orättvisor idag präglar skapelsen. Återigen är grundläggande värdesyn och mänskligt agerande på alla nivåer kärnfrågan. Den expansiva, globala materialismen hotar att förinta de sista resterna av immateriella värderingar. Resultaten är bara alltför väl dokumenterade.

”Vad du är var fullt och helt och icke styckevis och delt”. Låt andra ägna sig åt sökandet efter tekniska genvägar i syfte att slippa angripa den basala värdegrunden för dagens tillvaro. Kyrkan kunde bli den centrala och naturliga kraft som ger liv åt och utvecklar alternativa synsätt på vad som är viktigt och oumbärligt i Livet.  Back to basics!

Trots tilltagande sekularisering av samhället har kyrkan fortfarande unika träffpunkter med miljoner människor under deras livsresa. Långt fler än någon annan institution.  Dopet, konfirmationen, bröllop, begravningar, predikan och det tryckta ordet, kontakter vid livskriser och i samlevnadsfrågor, kulturella mötesplatser, ungdomsverksamhet, seniorträffar.

En hel del görs redan lokalt och individuellt. Det finns goda exempel att bygga vidare på. Det aktuella Manifestet om Skapelsens frälsning med 12 utmaningar till kyrkorna och teologerna visar på den visionära kraft som finns inom kyrkan. Viktig inspiration kan också inhämtas i  Kyrkornas Världsråds arbete.

Men nu krävs en samlad, systematisk och långsiktig satsning att kanalisera hela kyrkans goda krafter i kampen för en förändrad, hållbar immateriell värdesyn. Utan en sådan grundläggande, ingalunda enkel men nödvändig förändring, kan vi inte tackla dagens lokala och globala fysiska, likaväl som andliga, överlevnadsfrågor. Att bespara Skaparen den närmast omöjliga uppgiften att hitta en 2000-talets Noa.

Vilken fascinerande möjlighet för kyrkan att bli den nödvändiga förändringens folkrörelse!

Är kyrkan beredd att anta utmaningen?