Dags för nästa skede i handboksarbetet

Att fira gudstjänst är härligt och att arbeta med gudstjänstutveckling är stimulerande. Där vill jag börja när jag delar mina tankar om hur Svenska kyrkan kan komma vidare på ett konstruktivt sätt i gudstjänstutvecklingsprocessen.

Kyrkostyrelsens syfte att revidera för att möta församlingarnas efterfrågan av en kyrkohandbok som främjar ett väl fungerande gudstjänstfirande i vår tid är ett mycket bra syfte.

Det är dags för nästa skede i handboksarbetet. Låt dem som lett arbetet avsluta sina uppdrag. De som förberett förslaget ska inte jobba med remissen, ett arbetssätt som kyrkan ofta använt.

Tillsätt en grupp om sex till nio personer med kompetens inom teologi, språk och musik. Låt denna grupp mötas koncentrerat, ge synpunkter på förslaget och lyfta det som saknas. Teologin, språket och musiken kan inte behandlas var för sig, de är djupt sammanflätade med varandra i liturgin.

Förslag med synpunkter går till kyrkostyrelsen och biskopsmötet som efter sin översyn sammanställer ett handboksförslag som går ut på bred remiss i hela landet.

Handboksremissen arbetar vi sedan med på samma sätt som vi gör med psalmers väg. Ett tillägg tas fram vart tionde år och används i församlingslivet. En del psalmer har snart haft sin tid, andra kommer så småningom in i psalmboken – en av kyrkans röda böcker som samlat uttrycker kyrkans tro, bekännelse och lära.

Ett handboksförslag med många alternativ som läggs fast inom röda pärmar riskerar att begränsa liturgisk utveckling. Låt 1986 års kyrkohandbok fortsätta att vara en av kyrkans röda böcker och det nya förslaget bli ett handbokstillägg som församlingarna får leva med under lång tid.

Stiften fortsätter förstås att inspirera till gudstjänstutveckling i sitt främjandeuppdrag. Domkapitlen tar sitt tillsynsansvar genom att godkänna det nyskrivna som församlingar vill använda. Det vi har gemensamt är grundformen för mässan med några variationer av liturgisk text och musik.

Detta arbetssätt ger redskap för kontinuerlig gudstjänstutveckling och möjlighet att pröva och öva i egen takt. Det inspirerar och berikar.

För skrivbordsprodukter som det ska tänkas teoretiskt kring kan ett år vara en lång tid. Men när det gäller att tillämpa och lära känna i församlingens liv är ett år på remiss en kort tid.

Gudstjänstlivet växer och utvecklas när det får utvecklas i den pastorala myllan, inte i remissförslag som läggs på uppifrån och som besvaras med en enkät.

Så låt förslaget bli ett handbokstillägg, vid sidan av 1986 års kyrkohandbok, som våra församlingar får leva länge med i sitt gudstjänstliv, det som bär samlas sedan ihop till kyrkomötesbeslut.

Så kan vi fortsätta att sjunga och be för Guds skull!

Kerstin Hesslefors Persson
Domprost Lund