Målningen har fått uppmärksamhet i media världen över då den nyligen restaurerats till oigenkännlighet av en församlingsmedlem. Men det är inte första gången detta sker och det lär inte bli den sista. Världens kyrkor har en lång historia av konst och kultur av högsta kvalité men av någon anledning har vi i dag glömt bort vad konsten kan ge oss.
Många verkar tro att de gamla mästerverken uppförts i kyrkan för att visa på status. Andra är rädda för att konsten ska ta uppmärksamhet från Guds ord. Eller som i det här fallet att en glad entusiast når samma resultat som en mästare. Så är sällan fallet. Arkitektur, målningar och annat hantverk gav kanske status som en bieffekt men syftet med den var precis som med musiken att tala till hela människan, lära känna Gud och prisa Hans namn genom sinnena.

Det verkar som om vår generation ska bli ihågkommen som den då allt heligt skändades. Som tiden då kyrkorådets lättja och äldstebrödernas okunskap förstörde kyrkans möjlighet att nå människor som känner och lyssnar med sina sinnen. Det är enfaldigt att tro att en församlingsmedlem med talang kan prestera konst som talar lika starkt som en lika talangfull människa med erfarenhet och utbildning.

Trots detta verkar få bemöda sig med att finna någon utanför den egna församlingen. När vi anlitar en ny kantor jämför vi meriter för att finna den mest lämpade. Det är inte samma sak när det kommer till konstnärer, möbelsnickare eller smeder. Men jag säger att ett inköp av inventarier som tillverkats utan kunskap, känsla eller eftertanke skändar kyrkorummet lika grovt som vilken Pussy Riot-aktion som helst.